För länge sedan, som facklig representant, deltog jag i intervjuer av sökande till AT-tjänster. Det var på fallande hur många som hade ”osvenska” namn. En del hade förstås bott i Sverige i generationer. Andra hade kommit hit som barn.

För över tio år sedan var jag engagerad i den senare nerlagda föreningen ILIS, Internationella Läkare i Sverige, en intresseförening inom Läkarförbundet. Vi ordnade då en endagskurs i ”svensk sjukvårdskultur”.

Dagen blev livlig och uppskattad, alla ville ha en fortsättning. Det största behovet fanns hos EU-läkarna, de som utan vidare spisning slängdes in i det svenska sjukvårdssystemet. Vana vid ett patriarkaliskt förhållningssätt blev det ofta konflikter med sjuksköterskor och annan personal. Läkarna från länder utanför EU fick god tid att lära sig både om Sverige och om sjukvården innan de fick sin legitimation. Detta bekräftas av flera artiklar i detta nummer av Allmänmedicin.

Något år före flyktingvågen 2015 publicerade Barnläkarföreningen en bild med alla läkare på en barnklinik. Sedan tog de samma bild, men utan de läkare som hade utländsk bakgrund. Det blev många hål. Idag skulle det vara ännu fler hål.

Flyktinginvandringen 2015 har bidragit till ett stort antal välutbildade läkare från bland annat Syrien. Förhoppningsvis är de nu alla inne i systemet. Med nuvarande åtstramad asylpolitik och svårigheter att passera gränser är det inte troligt att vi får så många fler läkare från länder i inbördeskrig. Visserligen har FN-domstolen sagt att klimatförändringar kan vara asylskäl. Men det är inte samma sak som att svenska regeringen skulle anse det vara asylskäl.

I detta nummer av AllmänMedicin får vi läsa om sju olika läkares väg till svensk legitimation. Det har varit frustrerande för alla – framför allt språket. Men deras berättelser andas allt från tacksamhet och tålamod till bitterhet. Tyvärr var det ingen EU-läkare som bidrog denna gång.

Och ja – svenska regeringen fortsätter skicka blivande undersköterskor till Afghanistan – i den mån de inte flytt vidare till Frankrike och andra länder. De afghanska ungdomarna får genomgående goda betyg när det gäller bemötande och motivation. Vi behöver dem! Flera av dem skulle läsa vidare till sjuksköterskor och läkare om de fick chansen.

Har man hört de afghanska ensamkommande ungdomarnas berättelser så vet man att för de flesta är Afghanistan inte ett alternativ.

Personcentrerad kirurgi

Sedan sist har jag varit patient och fått högercolon borttagen (ingen fara, med god marginal är den ytliga förändringen helt borta). Det var på ett sjukhus som brukar komma högt upp på listan över bästa sjukhus. Påfallande, jämfört med mina tidigare erfarenheter, var den konsekventa patientcentreringen. Som cancerpatient fick jag gräddfil till allt, inklusive läkarkontinuitet. I vårdprogrammet finns ”information” som en punkt – jag utrustades med en pärm som fylldes på under vårdtiden. Långvarig fasta och premedicinering borta. Täta kontroller att smärtlindringen fungerade. Nattpersonalen tassade in i salen på morgonen och störde bara den som behövde störas. Inte förrän vid åttasnåret tändes taklampan. I cafeterian serverades önskekost under önsketider. ”Tarmslingan” med sina åtta stationer stimulerade till promenader med lättgympa.

Jag tänker på min dröm om en bassäng i den stora foajén på Ektorps vårdcentral. Det var efter att jag med en grupp kollegor reste på studiebesök till Island. Där ingick bad i olika varma källor. En så påtagligt avslappande effekt det har! Tänk om alla patienter, framför allt de med värk och dåligt-mående, skulle komma en timme före besöket och sitta i bassängen och prata med andra och dricka en kopp kaffe … Många besök skulle bli lättare.

Det är inte bara samtal som kan vara patientcentrerade. Det gäller även den yttre omgivningen. Entréer och väntrum ska vara vackra, receptionspersonalen välkomnande!

Författare: chefredaktör Ingrid Eckerman chefredaktor@sfam.se

Förr:

Skrikande sattes jag på min storasysters pakethållare. Jag skrek hela vägen fram till provinsialläkarens hus i Saltsjöbaden, sydost om Stockholm. Vad som hände där kommer jag inte ihåg. Men jag fick en krater på låret och fick inte bada den sommaren. Tuberkulosvaccinationen ska ges intrakutant – kanske hade inte vår provinsialläkare rätta tekniken, och det var nog inte heller så lätt med dåtida utrustning och en skrikande unge.

Sedan var det de nästan årliga öroninflammationerna. Fotografierna visar mig och min lillebror med fetvadd över öronen fasthållna med sinnrikt lindad elastisk binda. Det är inte säkert att provinsialläkaren kontaktades – antingen fick trumhinnan spontanspricka, eller så reste vi med tåget till öronläkaren i stan som punkterade.

Kikhostan – hur gammal kan jag ha varit? Penicillinet hade just kommit och skulle ges i intramuskulära injektioner. Apoteket Gripen på Götgatan i Stockholm skickade ut receptbelagda mediciner med tåget, och man fick hämta dem i skjutlådan på biljettexpeditionen. Distriktssköterskan kom hem. Hon satte de stora sprutorna i våra skinkor. En gång tappade hon en av de dyrbara ampullerna i golvet. Hon fick koka om sprutan, men lämnade oss (min lillebror och mig) med spetsen kvar i skinkan. Där fick vi ligga och vänta tills steriliseringen var över … Att pc inte biter på bordetella pertussis visste ingen.

Mässlingen, veckorna innan mina storasyskon tog studenten, var egenvård – vi fick inga komplikationer. Vi kom på fötterna precis till studentfesten. De nya kläderna som mor inhandlat utan att jag var med kunde jag inte använda när jag återfått min normalvikt.

Nu:

Lyckligtvis behöver jag inte mycket kontakt med primärvården. De yngre kollegor jag träffat har varit mycket bra, lyssnat, kommit med just de förslag jag väntat mig. Jag brukar inleda med att tala om mitt yrke – det känns mer renhårigt.

Den första vårdcentralen jag som pensionär listade mig på hade tagits över av kollegor under ”tvångsprivatiseringen” på 2000-talet. De tröttnade och sålde till ett riskbolag. Den var fortfarande välfungerande, med god kontinuitet. Men riskbolaget skulle ha ut sin vinst och sålde en gång till. För att nästa riskbolag inte skulle gå med underskott krävde ägarna att personalen jobbade mer ”effektivt”. Mina kollegor vägrade – alla läkare och nästan alla sjuksköterskor sade upp sig. Jag ser att mottagningen åter sålts. Äntligen tycks den ha fått de flesta läkartjänsterna fyllda.

Min ”nya” vårdcentral har områdesansvar för hemsjukvården där jag bor. Den jobbar i gamla lokaler men verkar fungera väl ändå, av mina grannars kommentarer att döma. Det får bli min vårdcentral resten av livet!

Killarna då?

Många timmar tillbringas framför datorn. Facebookgruppen, Stöttepelarens hemsida, pressmeddelanden och inte minst de wikipediaartiklar som nu börjar ta form – bland annat om medicinsk åldersbedömning. Dagligen kommer frågor, mer eller mindre desperata, från hjälpare och ungdomar. För de ”lyckliga” med uppehållstillstånd för studier är det dags att söka förlängning. Det är mycket byråkrati att vara del av det svenska samhället! För dem som inte får bli det är situationen svår och valen omöjliga. Papperslös i Sverige? I Paris? I Kabul?

I somras stod jag på Mynttorget vid riksdagshuset framför ett stort antal barnfamiljer som lever i limbo – Afghanistan tar inte emot dem, men de får inte uppehållstillstånd. ”Jag borde inte behöva stå här” inledde jag. Det kändes så fel – barnen skulle varit på badstranden, jag i hammocken.

Häromveckan var jag i Paris. Det var egendomligt att vara där i ett annat ärende än turism. Inte ens kunde jag göra min vanliga klättring upp i tornet i Notre Dame …

I stället vandrade jag runt på stan med tre unga män i tjugoårsåldern. Tre av de tusentals ”svenska afghaner” som nu finns i Paris. ”Mina” killar har alla turen att ha blivit ”normala”, dvs. deras fingeravtryck återfanns inte i Dublinregistret. Det ger dem möjligheten att söka asyl, och chansen att de får (tillfälligt) uppehållstillstånd i Frankrike är ganska stor. De har fått flytta från tälten i smutsen på gatan till stora tält på fotbollsplaner eller budgethotell utanför Paris.

Alla längtar de tillbaka till Sverige – det ”jättebästa” landet!

Författare: Ingrid Eckerman, chefredaktör chefredaktor@sfam.se