Förr:
Skrikande sattes jag på
min storasysters pakethållare. Jag skrek hela vägen fram till
provinsialläkarens hus i Saltsjöbaden, sydost om Stockholm. Vad som hände där
kommer jag inte ihåg. Men jag fick en krater på låret och fick inte bada den
sommaren. Tuberkulosvaccinationen ska ges intrakutant – kanske hade inte vår
provinsialläkare rätta tekniken, och det var nog inte heller så lätt med dåtida
utrustning och en skrikande unge.
Sedan var det de nästan
årliga öroninflammationerna. Fotografierna visar mig och min lillebror med
fetvadd över öronen fasthållna med sinnrikt lindad elastisk binda. Det är inte
säkert att provinsialläkaren kontaktades – antingen fick trumhinnan
spontanspricka, eller så reste vi med tåget till öronläkaren i stan som
punkterade.
Kikhostan – hur gammal
kan jag ha varit? Penicillinet hade just kommit och skulle ges i intramuskulära
injektioner. Apoteket Gripen på Götgatan i Stockholm skickade ut receptbelagda
mediciner med tåget, och man fick hämta dem i skjutlådan på
biljettexpeditionen. Distriktssköterskan kom hem. Hon satte de stora sprutorna
i våra skinkor. En gång tappade hon en av de dyrbara ampullerna i golvet. Hon
fick koka om sprutan, men lämnade oss (min lillebror och mig) med spetsen kvar
i skinkan. Där fick vi ligga och vänta tills steriliseringen var över … Att pc
inte biter på bordetella pertussis visste ingen.
Mässlingen, veckorna
innan mina storasyskon tog studenten, var egenvård – vi fick inga
komplikationer. Vi kom på fötterna precis till studentfesten. De nya kläderna
som mor inhandlat utan att jag var med kunde jag inte använda när jag återfått
min normalvikt.
Nu:
Lyckligtvis behöver jag
inte mycket kontakt med primärvården. De yngre kollegor jag träffat har varit
mycket bra, lyssnat, kommit med just de förslag jag väntat mig. Jag brukar
inleda med att tala om mitt yrke – det känns mer renhårigt.
Den första vårdcentralen
jag som pensionär listade mig på hade tagits över av kollegor under
”tvångsprivatiseringen” på 2000-talet. De tröttnade och sålde till ett
riskbolag. Den var fortfarande välfungerande, med god kontinuitet. Men
riskbolaget skulle ha ut sin vinst och sålde en gång till. För att nästa
riskbolag inte skulle gå med underskott krävde ägarna att personalen jobbade
mer ”effektivt”. Mina kollegor vägrade – alla läkare och nästan alla
sjuksköterskor sade upp sig. Jag ser att mottagningen åter sålts. Äntligen
tycks den ha fått de flesta läkartjänsterna fyllda.
Min ”nya” vårdcentral har områdesansvar för hemsjukvården där jag bor. Den jobbar i gamla lokaler men verkar fungera väl ändå, av mina grannars kommentarer att döma. Det får bli min vårdcentral resten av livet!
Killarna då?
Många timmar tillbringas framför
datorn. Facebookgruppen, Stöttepelarens hemsida, pressmeddelanden och inte
minst de wikipediaartiklar som nu börjar ta form – bland annat om medicinsk
åldersbedömning. Dagligen kommer frågor, mer eller mindre desperata, från
hjälpare och ungdomar. För de ”lyckliga” med uppehållstillstånd för studier är
det dags att söka förlängning. Det är mycket byråkrati att vara del av det
svenska samhället! För dem som inte får bli det är situationen svår och valen
omöjliga. Papperslös i Sverige? I Paris? I Kabul?
I somras stod jag på
Mynttorget vid riksdagshuset framför ett stort antal barnfamiljer som lever i
limbo – Afghanistan tar inte emot dem, men de får inte uppehållstillstånd. ”Jag
borde inte behöva stå här” inledde jag. Det kändes så fel – barnen skulle varit
på badstranden, jag i hammocken.
Häromveckan var jag i
Paris. Det var egendomligt att vara där i ett annat ärende än turism. Inte ens
kunde jag göra min vanliga klättring upp i tornet i Notre Dame …
I stället vandrade jag
runt på stan med tre unga män i tjugoårsåldern. Tre av de tusentals ”svenska
afghaner” som nu finns i Paris. ”Mina” killar har alla turen att ha blivit
”normala”, dvs. deras fingeravtryck återfanns inte i Dublinregistret. Det ger
dem möjligheten att söka asyl, och chansen att de får (tillfälligt) uppehållstillstånd
i Frankrike är ganska stor. De har fått flytta från tälten i smutsen på gatan
till stora tält på fotbollsplaner eller budgethotell utanför Paris.
Alla längtar de tillbaka till Sverige – det ”jättebästa” landet!
Författare: Ingrid Eckerman, chefredaktör chefredaktor@sfam.se