Corona har slagit till och arbetet med tidningen blir försenat.

Läsarna kan under tiden dels undersöka e-tidningens möjligheter, dels botanisera bland tidningens allra första nummer.

För länge sedan, som facklig representant, deltog jag i intervjuer av sökande till AT-tjänster. Det var på fallande hur många som hade ”osvenska” namn. En del hade förstås bott i Sverige i generationer. Andra hade kommit hit som barn.

För över tio år sedan var jag engagerad i den senare nerlagda föreningen ILIS, Internationella Läkare i Sverige, en intresseförening inom Läkarförbundet. Vi ordnade då en endagskurs i ”svensk sjukvårdskultur”.

Dagen blev livlig och uppskattad, alla ville ha en fortsättning. Det största behovet fanns hos EU-läkarna, de som utan vidare spisning slängdes in i det svenska sjukvårdssystemet. Vana vid ett patriarkaliskt förhållningssätt blev det ofta konflikter med sjuksköterskor och annan personal. Läkarna från länder utanför EU fick god tid att lära sig både om Sverige och om sjukvården innan de fick sin legitimation. Detta bekräftas av flera artiklar i detta nummer av Allmänmedicin.

Något år före flyktingvågen 2015 publicerade Barnläkarföreningen en bild med alla läkare på en barnklinik. Sedan tog de samma bild, men utan de läkare som hade utländsk bakgrund. Det blev många hål. Idag skulle det vara ännu fler hål.

Flyktinginvandringen 2015 har bidragit till ett stort antal välutbildade läkare från bland annat Syrien. Förhoppningsvis är de nu alla inne i systemet. Med nuvarande åtstramad asylpolitik och svårigheter att passera gränser är det inte troligt att vi får så många fler läkare från länder i inbördeskrig. Visserligen har FN-domstolen sagt att klimatförändringar kan vara asylskäl. Men det är inte samma sak som att svenska regeringen skulle anse det vara asylskäl.

I detta nummer av AllmänMedicin får vi läsa om sju olika läkares väg till svensk legitimation. Det har varit frustrerande för alla – framför allt språket. Men deras berättelser andas allt från tacksamhet och tålamod till bitterhet. Tyvärr var det ingen EU-läkare som bidrog denna gång.

Och ja – svenska regeringen fortsätter skicka blivande undersköterskor till Afghanistan – i den mån de inte flytt vidare till Frankrike och andra länder. De afghanska ungdomarna får genomgående goda betyg när det gäller bemötande och motivation. Vi behöver dem! Flera av dem skulle läsa vidare till sjuksköterskor och läkare om de fick chansen.

Har man hört de afghanska ensamkommande ungdomarnas berättelser så vet man att för de flesta är Afghanistan inte ett alternativ.

Personcentrerad kirurgi

Sedan sist har jag varit patient och fått högercolon borttagen (ingen fara, med god marginal är den ytliga förändringen helt borta). Det var på ett sjukhus som brukar komma högt upp på listan över bästa sjukhus. Påfallande, jämfört med mina tidigare erfarenheter, var den konsekventa patientcentreringen. Som cancerpatient fick jag gräddfil till allt, inklusive läkarkontinuitet. I vårdprogrammet finns ”information” som en punkt – jag utrustades med en pärm som fylldes på under vårdtiden. Långvarig fasta och premedicinering borta. Täta kontroller att smärtlindringen fungerade. Nattpersonalen tassade in i salen på morgonen och störde bara den som behövde störas. Inte förrän vid åttasnåret tändes taklampan. I cafeterian serverades önskekost under önsketider. ”Tarmslingan” med sina åtta stationer stimulerade till promenader med lättgympa.

Jag tänker på min dröm om en bassäng i den stora foajén på Ektorps vårdcentral. Det var efter att jag med en grupp kollegor reste på studiebesök till Island. Där ingick bad i olika varma källor. En så påtagligt avslappande effekt det har! Tänk om alla patienter, framför allt de med värk och dåligt-mående, skulle komma en timme före besöket och sitta i bassängen och prata med andra och dricka en kopp kaffe … Många besök skulle bli lättare.

Det är inte bara samtal som kan vara patientcentrerade. Det gäller även den yttre omgivningen. Entréer och väntrum ska vara vackra, receptionspersonalen välkomnande!

Författare: chefredaktör Ingrid Eckerman chefredaktor@sfam.se

Förr:

Skrikande sattes jag på min storasysters pakethållare. Jag skrek hela vägen fram till provinsialläkarens hus i Saltsjöbaden, sydost om Stockholm. Vad som hände där kommer jag inte ihåg. Men jag fick en krater på låret och fick inte bada den sommaren. Tuberkulosvaccinationen ska ges intrakutant – kanske hade inte vår provinsialläkare rätta tekniken, och det var nog inte heller så lätt med dåtida utrustning och en skrikande unge.

Sedan var det de nästan årliga öroninflammationerna. Fotografierna visar mig och min lillebror med fetvadd över öronen fasthållna med sinnrikt lindad elastisk binda. Det är inte säkert att provinsialläkaren kontaktades – antingen fick trumhinnan spontanspricka, eller så reste vi med tåget till öronläkaren i stan som punkterade.

Kikhostan – hur gammal kan jag ha varit? Penicillinet hade just kommit och skulle ges i intramuskulära injektioner. Apoteket Gripen på Götgatan i Stockholm skickade ut receptbelagda mediciner med tåget, och man fick hämta dem i skjutlådan på biljettexpeditionen. Distriktssköterskan kom hem. Hon satte de stora sprutorna i våra skinkor. En gång tappade hon en av de dyrbara ampullerna i golvet. Hon fick koka om sprutan, men lämnade oss (min lillebror och mig) med spetsen kvar i skinkan. Där fick vi ligga och vänta tills steriliseringen var över … Att pc inte biter på bordetella pertussis visste ingen.

Mässlingen, veckorna innan mina storasyskon tog studenten, var egenvård – vi fick inga komplikationer. Vi kom på fötterna precis till studentfesten. De nya kläderna som mor inhandlat utan att jag var med kunde jag inte använda när jag återfått min normalvikt.

Nu:

Lyckligtvis behöver jag inte mycket kontakt med primärvården. De yngre kollegor jag träffat har varit mycket bra, lyssnat, kommit med just de förslag jag väntat mig. Jag brukar inleda med att tala om mitt yrke – det känns mer renhårigt.

Den första vårdcentralen jag som pensionär listade mig på hade tagits över av kollegor under ”tvångsprivatiseringen” på 2000-talet. De tröttnade och sålde till ett riskbolag. Den var fortfarande välfungerande, med god kontinuitet. Men riskbolaget skulle ha ut sin vinst och sålde en gång till. För att nästa riskbolag inte skulle gå med underskott krävde ägarna att personalen jobbade mer ”effektivt”. Mina kollegor vägrade – alla läkare och nästan alla sjuksköterskor sade upp sig. Jag ser att mottagningen åter sålts. Äntligen tycks den ha fått de flesta läkartjänsterna fyllda.

Min ”nya” vårdcentral har områdesansvar för hemsjukvården där jag bor. Den jobbar i gamla lokaler men verkar fungera väl ändå, av mina grannars kommentarer att döma. Det får bli min vårdcentral resten av livet!

Killarna då?

Många timmar tillbringas framför datorn. Facebookgruppen, Stöttepelarens hemsida, pressmeddelanden och inte minst de wikipediaartiklar som nu börjar ta form – bland annat om medicinsk åldersbedömning. Dagligen kommer frågor, mer eller mindre desperata, från hjälpare och ungdomar. För de ”lyckliga” med uppehållstillstånd för studier är det dags att söka förlängning. Det är mycket byråkrati att vara del av det svenska samhället! För dem som inte får bli det är situationen svår och valen omöjliga. Papperslös i Sverige? I Paris? I Kabul?

I somras stod jag på Mynttorget vid riksdagshuset framför ett stort antal barnfamiljer som lever i limbo – Afghanistan tar inte emot dem, men de får inte uppehållstillstånd. ”Jag borde inte behöva stå här” inledde jag. Det kändes så fel – barnen skulle varit på badstranden, jag i hammocken.

Häromveckan var jag i Paris. Det var egendomligt att vara där i ett annat ärende än turism. Inte ens kunde jag göra min vanliga klättring upp i tornet i Notre Dame …

I stället vandrade jag runt på stan med tre unga män i tjugoårsåldern. Tre av de tusentals ”svenska afghaner” som nu finns i Paris. ”Mina” killar har alla turen att ha blivit ”normala”, dvs. deras fingeravtryck återfanns inte i Dublinregistret. Det ger dem möjligheten att söka asyl, och chansen att de får (tillfälligt) uppehållstillstånd i Frankrike är ganska stor. De har fått flytta från tälten i smutsen på gatan till stora tält på fotbollsplaner eller budgethotell utanför Paris.

Alla längtar de tillbaka till Sverige – det ”jättebästa” landet!

Författare: Ingrid Eckerman, chefredaktör chefredaktor@sfam.se

Tillverkandet av AllmänMedicin sker enligt sin egen cykel. Jag glömmer helt bort att jag har ett uppdrag. Så närmar sig manusstopp. Paniken börjar växa – får jag in material? Blir det någon tidning över huvud taget? Det droppar in. Jag börjar läsa, föreslår förändringar, skickar tillbaka. Är författaren hemma? Ser hen mailet? Paniken växer. Hur ska jag hinna med allt detta på några veckor, tillsammans med alla andra uppdrag jag tagit på mig?

Så plötsligt faller det på plats. Jag har fått tillräckligt mycket material, jag har fått tillbaka reviderade versioner, omslaget är klart. Hurra! Det blir en tidning! Axlarna sjunker, lättnadskänslan är stark.

Sedan glömmer jag att jag har ett uppdrag. Så närmar sig manusstopp …

Så här räknar jag med att ha det fram till våren 2022. Då har jag fyllt 80 år, och då anser jag att det är dags för mig att sluta som chefredaktör. Någon yngre, gärna i pensioneringsåldern som klarar sådana här svängande cykler, är välkommen att ta över. Någon som har lite yngre kontakter än vad jag har. Du är välkommen att prya i redaktionen!

Förutom att det är ganska roligt behöver jag pengarna. De senaste åren har utgifterna vuxit. Dels betalar jag min indiska familj en ganska stor summa pengar varje månad till mina ”barnbarns” studier – och det lär jag få hålla på med länge. Sedan är det de här nya bonusbarnbarnen – de ensamkommande afghanska ungdomarna. En har bott hela sommaren på Paris gator men har nu fått flytta in i ett boende – han hade tur och blev ”normal”, dvs. hans fingeravtryck återfanns inte i Dublinregistret. En annan bor kvar i Sverige, papperslös – vilket slöseri på en sådan begåvning! Än så länge ingen ”egen” i Kabul, men där, liksom på Sveriges gator, finns många som behöver ekonomiskt stöd. Barnfamiljerna som just nu sittstrejkar på Norra Bantorget har fått sina bidrag minskade.

Statistik och epidemiologi är svårt

På sidan 26 i AllmänMedicin 3-2019 presenteras Minna Johanssons avhandling där screening av bukaortaaneurysm ifrågasätts. Läser man diskussionen i Läkartidningen framgår det hur svår forskning är som bygger på statistik och epidemiologi.  

Man vill gärna tro att Socialstyrelsen anlitar den högsta vetenskapliga kompetensen även inom statistik och epidemiologi. Att så inte är fallet visar både Minnas och hennes kollegors kritik, liksom kritiken av de medicinska åldersbedömningarna (se Wikipedia: Medicinsk åldersbedömning). I båda fallen har man, på grund av bristande kompetens, presenterat slutsatser som kan vara felaktiga.

#utantystnadsplikt var de kvinnliga läkarnas metoo-rörelse. Att kvinnliga forskare är mer utsatta än manliga har vi hört tidigare. Ett exempel är min kursare, den numera erkända forskaren och professorn Kerstin Uvnäs Moberg, som lyfte fram betydelsen av ”amningshormonet” oxytocin. Minna har dessutom fel specialitet: allmänmedicin.

Tyvärr finns det fortfarande anledning för kvinnliga läkare att bli medlemmar i KLF, Kvinnliga läkares förening. Jag tror att läkare med utländsk härkomst skulle behöva en liknande förening – eller åtminstone en facebookgrupp.

Nummer 1-2020 av AllmänMedicin har temat ”Ny som läkare i Sverige”. Välkommen med dina egna erfarenheter, eller med reflektioner över vårt mottagande av nya kollegor!  

Ingrid Eckerman, chefredaktör
chefredaktor@sfam.se

1980 startade vi Ektorps vårdcentral i Nacka. Då gjorde jag en bild av patientcentrerad vård, med patienten i mitten och alla olika vårdgivare runt omkring. Det var svår allmänläkarbrist, och vi jobbade med LEON (lägsta effektiva omhändertagandenivå) och samverkan med kommunen.

Sedan kom husläkaridén, direktkontakt med egen läkare. Det fungerade när antalet läkare per invånare ökade. Så kom 90-talskrisen och fokus flyttades till besparingar och new public management. Kringpersonal skars bort och läkarna fick mer administrativa uppgifter.

En accelererande brist på specialister uppstod då ST-tjänster inte tillsattes. Samtidigt skulle tillgängligheten öka – utan att beslutsfattarna reflekterade över vilka patientgrupper som skulle få bättre tillgänglighet till vad.

Vårdarenan fick vi exempel på välfungerande primärvård som utvecklas i takt med nygamla behov: Borgholm, Storuman, Norrtälje. Samtidigt kommer signaler om att systemet är i kaos och ibland nära kollaps.

Vårdcentralen i Åmål har så stora brister att VGR säger upp avtalet med omedelbar verkan. 12 000 invånare står utan vårdcentral. VGR har nyligen sagt upp kontraktet med Östra Göteborg på grund av felvaccineringar och privata omskärelser.

Säröledens familjeläkare i norra Halland hotades av stängning då Region Halland krävde att de gick över till VAS, ett svårmanövrerat journalsystem som regionen planerar att lämna. Här saknas regionens förståelse för att fungerande vårdcentraler måste värnas.

Björkhagens vårdcentral i Stockholm såldes två gånger till vårdbolag. För att få ut vinst blev läkarna tillsagda att öka andelen korta besök, där pengarna finns i Stockholm. År 2015 slutade alla läkarna och många sjuksköterskor. Vårdcentralen börjar komma på fötter men konkurrensen om läkarna är stor. Nu säljs den en tredje gång.

År 2013 lade Praktikertjänst ner vårdcentralen Navet i Varberg som stod helt utan läkare. Våren 2018 varnades för att Kåge-Morö backe hälsocentral i Skellefteå skulle stå helt utan läkare till sommaren – inte ens hyrläkare gick att få tag på.

Vi har länge hört Robert Svartholm ropa om vad som händer i Norrbotten där läkarbristen märktes först. Politikerna där är osedvanligt olyhörda trots att de inte är ovetande om situationen. För folket på vårdgolvet är det uppenbart att personalbristen medför risker för patienterna, men det vill politikerna inte se.  

Nu har IVO har skrivit en läsvärd tillsynsrapport om bristerna i Region Norrbottens systematiska patientsäkerhetsarbete. Kritiken är svidande. Bristerna hänförs till läkar- och sjuksköterskevakanser, och ansvaret läggs helt hos regionledningen. ”Det är Regionens ansvar att vidta de åtgärder som behövs och ge hälsocentralerna de förutsättningar som krävs för att kunna ge en god vård.”

I skrivelsen kritiserar man hälsocentralernas arbetssätt. Det är sjukvårdens ansvar att patienterna följs upp. Vid all förskrivning av läkemedel, också per telefon och vid förlängning av recept, ska en fullständig lämplighetsbedömning göras och planering för uppföljning ske. Förförskrivning, dvs. att sjuksköterska fyller i receptmodulen och läkaren signerar, bör förbjudas av regionen.

Nu önskar jag att alla Norrbottens allmänläkare gör rätt. Kallar in patienterna för samtal i stället för att slentrianmässigt förlänga recept. Kollar i journalerna vilka patienter med kroniska sjukdomar som ska kallas in för uppföljning. Skulle man vinna på detta – eller skulle systemet kollapsa?

Situationen är ett misslyckande för landstingen. Allmänläkarnas ålderspyramid har haft formen av en trådrulle. Men snart är det övre skiktet borta ur verksamheten, och det återstår en allt tunnare pelare med en lite bredare del längst ner. Ju smalare pelaren blir, desto smalare blir bottenskivan – för det behövs handledare för att utbilda nya specialister.

I dagarna går Västerbottens politiker ut och meddelar att de drar in tidigare aviserade satsningar på primärvården, trots att det är inom specialistvården som underskottet dragit iväg. Pengar måste sparas. Men hur sparar man långsiktigt pengar genom att inte satsa på primärvården?

Författare: Ingrid Eckerman, chefredaktör chefredaktor@sfam.se

Ur AllmänMedicin 1-2019. Författare Ingrid Eckerman

Den sjuka vårdcentralen är titeln på Leila Tamaddons uppsats [1]. I inledningen finns alla sorters patienter att välja mellan. En vanlig måndag har hon direktkontakt med trettio patienter och indirekt kontakt med ytterligare trettio. Sextio blandade patienter under en dag – är någon av dem den mest behövande? Eller den som inte kom fram på telefonen? Som inte lyckades förklara vad hen behövde? Eller är det doktorn själv, som inte längre orkar? Läs mer

Ur AllmänMedicin 4-2018. Författare Ingrid Eckerman.

När manusstopp för det här numret av AllmänMedicin närmade sig tänkte jag ”det blir ingen tidning till jul!” Men efter upprop till råden, nätverken, Ordbyte och facebookgrupperna strömmade material in.

Mest imponerad är jag av artiklarna som på olika sätt berör temat ”allmänläkaren som specialist på osäkerhet”. Personliga reflektioner, råd och hjälpmedel som allt kan användas i utbildning och fortbildning.

Jobbet blev lite tråkigt när jag visste hur jag skulle handlägga de flesta patienter. Jag minns patienten med den oförklarade lokala smärtan där jag funderade över familjen som helhet – alla var mina patienter. Det kändes mer psykiskt än somatiskt – men kanske hade jag fel? Idag hade ultraljud eller magnetkamera minskat osäkerheten.

Statistik ska minska osäkerheten. Att det är svårt visas i artikeln om placebo (sid. XX 3848). Louise Emilsson har vunnit ett fint pris för att hon använt nya statistiska metoder (sid XX Gratulerar).

Skandalen kring de medicinska åldersbedömningarna växer. Feltolkningar har skett i flera led [1]. Socialstyrelsen saknade kompetens och övertolkade de få studier som fanns. Rättsmedicinalverket drog felaktiga slutsatser av Socialstyrelsens rapport. Migrationsverket gjorde en felaktig tolkning av RMV:s utlåtanden. 8 000 ungdomar har fått utlåtandet ”talar för 18 år eller äldre”. Felmarginalen kan vara upp till 50 %.  

Rättsmedicinalverket är en medicinsk verksamhet som borde vara nästan felfri. Men den enda del av RMV som står under tillsyn är rättspsykiatrin. Övrig rättsmedicinsk verksamhet faller inte under hälso- och sjukvårdslagstiftningen och IVO [2]. Kompetens för att granska RMV saknas hos JO, JK och Justitiedepartementet. 

Visselblåsare kom såväl inifrån RMV som utifrån. Någon effekt har vi inte sett, annat än att ett antal specialister i rättsmedicin sökt sig därifrån. Bristen blir ännu större. I vilken mån kan vi lita på utlåtanden från RMV?

Detta skrivs under halloween, en nysvensk tradition med rötter i USA och Irland. Snart börjar julfastan, advent, som när jag var ung ännu var en förberedelse för julen. Numera är det den tid då julen tas ut maximalt, med ljus inne och ute, julbord och julmusik.

På julbordet finns en svensk version av falafel som med hjälp av nationalisternas ”hjältekung” Karl XII nådde Sverige för 300 år sedan. Den serveras med potatis från Sydamerika. Andra ingredienser är saffran och pepparkakskryddor från Indien och ris från Asien. Det varma kryddade vinet är tyskt.

Några av de mest populära jullåtarna kommer från USA. Annan julmusik har tysk, fransk och italiensk härkomst.

Det som under den julianska kalendern var årets längsta natt med otyg som Lussihäxor har blandats ihop med ett mörkögt svarthårigt helgon från Syrakusa i nuvarande Italien. Idag är ungdomsfylleri en viktig ingrediens i Luciafirandet.

Så kommer midvintersolståndet, då vi enligt hednisk och tysk tradition tar in vintergrönt, då vi frossar gris och dricker öl som julens gud Oden, och då vi ger varandra klappar. Dessutom högtidlighåller vi ett judiskt gossebarns födelse.

Tretton dagar efter jul brukade stjärngossarna påminna oss om stjärntydarna från Persien, som tror på sol- och himmelsgudar och äntligen kommit fram till Betlehem. De vise männen blir signalen till Josef, Maria och lilla Jesus att bege sig på flykt till Egypten. Sedan dess skyddar de resande.

Ytterligare en vecka senare är det dags för Knut – då ska julen ut. Knutgubbar dyker upp i Värmland. På Knutmasso i uppländska Gimo klär man sig i stora karnevalsliknande masker.

Därefter kommer väntan på fastan och fastlagsbullen, fylld med mandel importerad från Sydeuropa. Den kalendern styrs av månen.

  1. Eckerman I. Om åldersbedömningar av asylsökande ungdomar. Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! 22.2.2018. Uppdateras löpande. https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2018/02/om-aldersbedomningar-av-asylsokande.html
  2. Eckerman I. Ingen har ansvar för patientsäkerheten vid medicinska åldersbedömningar. Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! 28.2.2018 https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2018/02/ingen-har-ansvar-for-patientsakerheten.html