Magnus Isacson, SFAM:s ordförande

När jag skriver detta är vi i början av coronakrisen. IVA-platserna börjar ta slut, fler dör och sjukhusen fylls. Det enda som diskuteras var du än befinner dig är corona. Man glömmer bort att det börjar bli vår. Man glömmer bort hur ett normalt jobb som allmänläkare går till. Och man glömmer nästan bort hur ett vanligt liv ser ut. Förhoppningsvis återgår en del till det normala så snart som möjligt.

På Ordbyte uppdateras vi dagligen av Anders Hernborg på ett föredömligt sätt om coronasituationen. I traditionell media och i sociala medier är debatten hård. I princip finns två läger: Den ena sidan tycker att Sverige gör för lite och den andra sidan tycker att vi gör lagom. Personligen litar jag till fullo på Anders Tegnell och Folkhälsomyndigheten.

Men naturligtvis är det en otroligt delikat situation. Vilka effekter får en nedstängning av hela samhället för stunden och på sikt, för smittspridning, folkhälsa och ekonomi? Det kan ingen av oss säkert svara på. De som på ett onyanserat och skrikigt sätt försöker är naturligtvis inte värda att lyssna på, mer än ur ett socialantropologiskt perspektiv.

Det kommer en strid ström av rapporter om situationen på sjukhusen men hur är det för oss på vårdcentralerna och i primärvården? Min egen erfarenhet och det jag läst och hört är att i princip alla besök bokas av och man försöker hantera det mesta via video, telefon eller hembesök. Vi försöker styra om och separera flöden. Många delar med sig av idéer och tankar kring detta i olika grupper på facebook, vilket jag tycker är en fantastisk informationskälla.

Vilka konsekvenser får denna stora och hastiga omorganisation för våra patienter? Är risken med att avboka ett helt kvartal med planerade besök störst eller är risken större att låta dem komma som planerat? Hur många patienter kommer drabbas av sepsis för att vi försökte hantera deras infektioner via video eller telefon? Hur många personer kommer gå med oupptäckt cancer för länge för att de inte fick komma på läkarbesök och hur många går och drar med sin angina tills det är för sent av rädsla för corona?

Jag har inget svar på dessa frågor, men jag tror och hoppas att vi alla tar detta i beaktande. Vi allmänläkare fyller en väldigt viktig funktion i detta, att göra lagom, att läsa på och att noggrant värdera vilka effekter vårt handlande får. Det handlar mycket om att improvisera vilket vi är vana vid och bra på.

Vi har alla olika perspektiv på det som händer. Häromdagen satt jag med två av mina tre döttrar och hade en, som jag tyckte, gedigen genomgång av coronaepidemin i Sverige där jag bland annat berättade om Anders Tegnells roll som statsepidemiolog. Både sexåringen och treåringen såg ut att ta till sig och förstå och med min goda konsultationsteknik avslutade jag genomgången med att fråga om det var något de undrade över. Treåringen såg fundersam ut och frågade sen ”Jaha, så är han Anders med i melodifestivalen, eller?” Skönt att vi alla har olika värderingar och sätt att se på världen.

Magnus Isacson, ordförande magnus.isacson@sfam.se

Första tidningen detta decennium, nu i nytt digitalt format med artiklar som är lättare att dela med sig av på sociala medier och på andra sätt. Dock fortfarande samma habila redaktion och chefredaktör. Temat den här gången är ny läkare i Sverige. Jag tänkte skriva lite om vilken situation som möter dessa nya läkare.

På flertalet sjukhus i Sverige gör man nu stora besparingar, på Akademiska, på Sahlgrenska och på Stockholmssjukhusen. Både i Stockholm och Göteborg har sjukvårdspersonal anordnat uppmärksammade marscher, upprop och annat för att protestera mot dessa neddragningar.

Initialt när det annonserades om neddragningar tänkte jag att detta är en ofrånkomlig del av omställningen till ”God och nära vård” men när jag satte mig in i det hela insåg jag att så inte alls är fallet. I Stockholm, som jag känner till bäst, varslar man på sjukhusen samtidigt som man drar ner budgeten för husläkarverksamheten. Istället satsar man extra på hemsjukvård, psykosociala insatser och nätläkare. Och inte ens när man räknar ihop alla dessa ”primärvårdsposter” blir det en satsning utan en besparing i primärvården, om man räknar med inflation och löneökningar.

Trots detta berättar Stockholmspolitikerna glatt om hur viktig primärvården är och att det ska satsas 2020. Man förklarar varslen på sjukhusen just med argumenten att det är en ofrånkomlig del av omställningen till ”God och nära vård”.

Detta är lögnaktigt och provocerande. I Stockholm pågår ingen omställning utan en nedmontering av hela sjukvården. En av riskerna med denna oärliga retorik från politiker är att allmänläkare och sjukhusläkare hamnar i konflikt om vart resurserna egentligen tar vägen. Detta vore ödesdigert för vården och professionen. Vi är alla överens om att vi måste stärka primärvården i Sverige men vi kan inte dra ner drastiskt på sjukhusen innan vi har en bättre fungerande primärvård.

Att läsa om både situationen på vårdcentralerna i Stockholm och på akutmottagningarna är tragiskt och ovärdigt ett land som Sverige. Det måste kunna fungera bättre än så här. Och vi allmänläkare och sjukhusläkare måste hålla ihop och påverka tillsammans.

Istället för de besparingar man gör i Stockholm kan man fundera på hur mycket detaljstyrning och administration av vården kostar? Vi kan fundera på om det är rimligt att kostnaderna till nätläkarbolagen ska tillåtas fortsätta öka i snabb takt med samma ersättningssystem? Och är det rimligt att man fortsätter införa nya vårdval i Stockholm trots protester från både patienter och profession?

Det finns även vissa ljusglimtar i primärvårdssverige. I VGR inför man ett system där man premierar de vårdcentraler som ger patienter fasta läkare. Det är absolut inget perfekt system och det finns saker att anmärka på, men ambitionen är i alla fall tydlig.

I Sörmland har man nu tagit fram en konkret plan på hur man ska öka antalet allmänspecialister och försöka se till så att så många som möjligt får en fast läkare med listtak. Även här finns saker att anmärka på men också detta tycker jag får betraktas som ett litet steg i rätt riktning.

Det måste hända mer, bättre och snabbare. Vi måste hålla ihop med sekundärvården och politikerna måste åtminstone lägga sig till med en ärligare retorik.

Författare: Magnus Isacson, ordförande magnus.isacson@sfam.se

Har den verkligen det? Ja, min egen allmänmedicinska erfarenhet är egentligen inte mer än ett knappt ett decennium och svårt att säga alltför mycket utifrån det förhållandevis korta perspektivet.

Men jag upplever ändå att det pratas om primärvård som aldrig förr. Det börjar så smått tillsättas fler ST-läkare i allmänmedicin. Det diskuteras fast läkare och listtak, och jag tror det blir svårt att komma undan en rejäl primärvårdssatsning den här gången.

De framsteg jag upplevt i min kliniska vardag under min korta karriär är att det går att kommunicera via 1177.se med någon sorts rudimentär chattfunktion. I Stockholm är det lätt att kolla på andra vårdinrättningars journalanteckningar antingen via TakeCare eller NPÖ. Det går hyfsat enkelt att lägga in bilder i journalen och jag kan göra videobesök vid behov.

Det går att skicka sjukskrivningsblanketter direkt till FK, och numer skickar jag egentligen bara elektroniska remisser. Patienterna kan fylla i skattningsskalor, blodtrycksmätningar och annat hemifrån och jag kan få ganska snabba svar på mina frågeremisser till sekundärvården. Patienterna kan själva läsa sina journalanteckningar och provsvar på gott och ont.

Jag tror även att arbetet som allmänläkare förmodligen är roligare idag än för tio år sedan med ett bredare uppdrag som vi gärna tar oss an, givet att vi får den begränsning av vårt uppdrag som vi behöver.

Ur ett rent medicinskt primärvårds- och patientperspektiv har det gjorts en hel del framsteg. Inom diabetes har vi nu otaliga läkemedel att välja bland istället för bara metformin, glibenklamid och insulin. Inom psykiatrin finns också många fler läkemedel att välja bland. Vi har bättre möjligheter att behandla både KOL, astma, hjärtsvikt, hypertoni med mera.

Sen kommer jag ihåg att evidensbaserad medicin var något nästan nytt när jag utbildade mig och att man mer jobbat utifrån eminensbaserad medicin. Så är det inte i lika stor utsträckning längre även om det förekommer.

En sak, som jag i och för sig tror att vi allmänläkare alltid har varit bra på, är konsultationstekniken och patientcentreringen. Men det är det något som jag faktiskt tror att läkarkåren som helhet har blivit bättre på under min karriär. Det har generellt blivit mindre hierarkiskt och mindre prestige mellan olika yrkeskategorier. Naturligtvis innebär inte det att vi läkare avsäger oss varken det medicinska ansvaret eller ledningsansvaret. Men i grund och botten är jag övertygad om att ett prestigelöst teamarbete där man ändå har sina tydliga roller är det som är bäst för alla.

Så har då primärvården blivit bättre? Ja, på många sätt har den ändå det, även om det finns mycket kvar att förbättra.

Magnus Isacson
Ordförande
magnus.isacson@sfam.se

Från SFAM:s framtidsseminarium i Almedalen 2019.

När jag skriver detta har jag varit ordförande för SFAM i ett par månader. Jag vill börja med att tacka er alla för förtroendet och även tacka för allt stöd och all uppmuntran jag fått. Det värmer!

Beröm och uppmuntran på arbetsplatsen är viktigt. Min erfarenhet är att vi tenderar att vara så fokuserade på vårt eget att vi glömmer bort att peppa varandra. Jag är inget undantag men försöker påminna mig så ofta jag kan. Att i en tung och stressig vardag kunna visa uppskattning och berömma varandra tror jag är en av nycklarna till trivsel på arbetsplatsen och välfungerande primärvård.

Som SFAM-ordförande försöker jag bidra till detta bland annat genom att sprida goda exempel. Vissa exempel känner många till såsom Christer Anderssons Bergsjön, Åke Åkessons Hemsjukhuset, Peter Berggrens Storumans hälsocentral och Sanna Althinis 80/20 på Gotland. Många andra fina exempel är inte lika kända. Låt oss tillsammans identifiera och sprida dessa! Och den som gör bra insatser ska vara stolt över det och berätta för oss andra utan att rädas Jante.

Det finns så många allmänläkare i Sverige som bidragit med så många goda idéer. Inte minst inom SFAM finns det otaliga personer som, till stor del ideellt, gör berömvärda insatser i det tysta. Dels vill jag nämna min styrelse som har välkomnat mig med öppna armar och dels alla lokalföreningar, råd och nätverk. Sen har vi denna fina tidning som sköts av Ingrid Eckerman, hemsidan som Karin Lindhagen förtjänstfullt tar hand om och den allmänmedicinska kämpen Ulf Måwe som outtröttligt fortsätter, bland annat med sitt fortbildningsprojekt. Och då har jag bara nämnt några.

SFAM är en förening som vi kan vara stolta över och där vi ska fortsätta att uppmärksamma och uppmuntra alla dessa idéer, initiativ och personer. Och ni som har idéer och frågor, hör gärna av er till oss i styrelsen angående både stort och smått. Alla uppslag och tankar är av intresse.

Ovan nämnda personer är huvudsakligen rutinerade rävar. Jag själv har mindre rutin vilket har både för- och nackdelar. Nu behöver primärvården även yngre kollegor som kliver fram och vill engagera sig som chefer, som forskare, i SFAM-arbete, i styrgrupper, som politiker eller på annat sätt. Det finns inget facit på hur man ska gå till väga utan det är bara att ta för sig.

De senaste månaderna har varit hektiska för mig med mycket att sätta mig in i och många nya intryck. Starten som ordförande blev lite turbulent eftersom den vårdcentral i centrala Stockholm jag har jobbat på i nio år inte beviljade mig tjänstledigt på 40 procent för att vara SFAM-ordförande. Det kom som en trist överraskning då jag alltid trivts och känt mig trygg på denna vårdcentral som alltid har varit välfungerande med nöjda patienter och bra kollegor.

Om detta är ett generellt problem är det dåligt för svensk primärvård. Kollegor som tar på sig uppdrag för att förbättra allmänmedicinen måste självklart få allt stöd som går. För mig ledde det till att jag sade upp mig och nu har jag istället börjat på Tensta vårdcentral i Stockholm. En vårdcentral med andra sorters utmaningar än en vårdcentral i centrala Stockholm, både socioekonomiska, språkliga och vad gäller sjukdomspanoramat. Det kommer att bli spännande, utmanande och nyttigt för mig både som läkare och människa.

Vad vill jag då uppnå som ordförande?

Prio ett är att enträget och målmedvetet fortsätta arbetet för en ordentlig primärvårdsreform som ger oss rimliga arbetsvillkor och därmed en bättre arbetsmiljö. Utan bra grundförutsättningar för oss och för framtida kollegor spelar andra insatser mindre roll. 

Prio två är att på olika sätt försöka förmedla att vi har världens bästa jobb så att yngre kollegor väljer allmänmedicin. Det är naturligtvis något vi alla måste kämpa för även om det är en fin balansgång. Att å ena sidan problematisera kring en underfinansierad primärvård där kollegor bränner ut sig samtidigt som vi, när det funkar, har ett fantastiskt jobb. Sen vill jag göra det jag kan för att stimulera forskning, möjliggöra kompetensutveckling och arbeta med att sprida goda idéer. Dessa frågor är inte mindre viktiga men de blir mycket enklare att driva med bra grundförutsättningar och kollegor som vill arbeta inom primärvården.

Magnus Isacson
Ordförande
magnus.isacson@sfam.se

Ur AllmänMedicin 1-2019. 
Författare Annika Larsson, t.f. ordförande för SFAM.

Min 10-åring smyger in i föräldrasovrummet vid 22-tiden när jag hunnit lägga mig. Det är en kväll i början av januari, då jag börjat om att jobba, men barnen fortfarande har jullov ytterligare en dag. Hon tar på måfå i mörkret en bok ur min bokhylla. När jag undrar vad hon gör säger hon att hon vill ha en tråkig bok att läsa för att kunna somna snabbt. Läs mer

God allmänmedicin. God och nära vård. God primärvård.

Är dessa begrepp synonyma? Utredningen God och nära vård redogör på ett förtjänstfullt sätt hur de ser på de två sistnämnda begreppen. Primärvården är en stor del av det som beskrivs som God och nära vård, men i begreppet kan också rymmas en hel del sådant som i dag inte ingår i primärvården.  Läs mer

I en förstärkt primärvård och nära vård blir den allmänmedicinska forskningen än viktigare.

Vi har stora problem med bristande infrastruktur för allmänläkare som vill kombinera en klinisk tjänst med en forskartjänst, och endast omkring en procent av de medicinska professorerna är specialister i allmänmedicin. Våra kliniska riktlinjer baseras i regel på forskning från ett mer selekterat patienturval, där man tittat på enskilda diagnoser och enskilda behandlingar och inte på hela människan. Läs mer