Tillverkandet av AllmänMedicin sker enligt sin egen cykel. Jag glömmer helt bort att jag har ett uppdrag. Så närmar sig manusstopp. Paniken börjar växa – får jag in material? Blir det någon tidning över huvud taget? Det droppar in. Jag börjar läsa, föreslår förändringar, skickar tillbaka. Är författaren hemma? Ser hen mailet? Paniken växer. Hur ska jag hinna med allt detta på några veckor, tillsammans med alla andra uppdrag jag tagit på mig?

Så plötsligt faller det på plats. Jag har fått tillräckligt mycket material, jag har fått tillbaka reviderade versioner, omslaget är klart. Hurra! Det blir en tidning! Axlarna sjunker, lättnadskänslan är stark.

Sedan glömmer jag att jag har ett uppdrag. Så närmar sig manusstopp …

Så här räknar jag med att ha det fram till våren 2022. Då har jag fyllt 80 år, och då anser jag att det är dags för mig att sluta som chefredaktör. Någon yngre, gärna i pensioneringsåldern som klarar sådana här svängande cykler, är välkommen att ta över. Någon som har lite yngre kontakter än vad jag har. Du är välkommen att prya i redaktionen!

Förutom att det är ganska roligt behöver jag pengarna. De senaste åren har utgifterna vuxit. Dels betalar jag min indiska familj en ganska stor summa pengar varje månad till mina ”barnbarns” studier – och det lär jag få hålla på med länge. Sedan är det de här nya bonusbarnbarnen – de ensamkommande afghanska ungdomarna. En har bott hela sommaren på Paris gator men har nu fått flytta in i ett boende – han hade tur och blev ”normal”, dvs. hans fingeravtryck återfanns inte i Dublinregistret. En annan bor kvar i Sverige, papperslös – vilket slöseri på en sådan begåvning! Än så länge ingen ”egen” i Kabul, men där, liksom på Sveriges gator, finns många som behöver ekonomiskt stöd. Barnfamiljerna som just nu sittstrejkar på Norra Bantorget har fått sina bidrag minskade.

Statistik och epidemiologi är svårt

På sidan 26 i AllmänMedicin 3-2019 presenteras Minna Johanssons avhandling där screening av bukaortaaneurysm ifrågasätts. Läser man diskussionen i Läkartidningen framgår det hur svår forskning är som bygger på statistik och epidemiologi.  

Man vill gärna tro att Socialstyrelsen anlitar den högsta vetenskapliga kompetensen även inom statistik och epidemiologi. Att så inte är fallet visar både Minnas och hennes kollegors kritik, liksom kritiken av de medicinska åldersbedömningarna (se Wikipedia: Medicinsk åldersbedömning). I båda fallen har man, på grund av bristande kompetens, presenterat slutsatser som kan vara felaktiga.

#utantystnadsplikt var de kvinnliga läkarnas metoo-rörelse. Att kvinnliga forskare är mer utsatta än manliga har vi hört tidigare. Ett exempel är min kursare, den numera erkända forskaren och professorn Kerstin Uvnäs Moberg, som lyfte fram betydelsen av ”amningshormonet” oxytocin. Minna har dessutom fel specialitet: allmänmedicin.

Tyvärr finns det fortfarande anledning för kvinnliga läkare att bli medlemmar i KLF, Kvinnliga läkares förening. Jag tror att läkare med utländsk härkomst skulle behöva en liknande förening – eller åtminstone en facebookgrupp.

Nummer 1-2020 av AllmänMedicin har temat ”Ny som läkare i Sverige”. Välkommen med dina egna erfarenheter, eller med reflektioner över vårt mottagande av nya kollegor!  

Ingrid Eckerman, chefredaktör
chefredaktor@sfam.se

Från SFAM:s framtidsseminarium i Almedalen 2019.

När jag skriver detta har jag varit ordförande för SFAM i ett par månader. Jag vill börja med att tacka er alla för förtroendet och även tacka för allt stöd och all uppmuntran jag fått. Det värmer!

Beröm och uppmuntran på arbetsplatsen är viktigt. Min erfarenhet är att vi tenderar att vara så fokuserade på vårt eget att vi glömmer bort att peppa varandra. Jag är inget undantag men försöker påminna mig så ofta jag kan. Att i en tung och stressig vardag kunna visa uppskattning och berömma varandra tror jag är en av nycklarna till trivsel på arbetsplatsen och välfungerande primärvård.

Som SFAM-ordförande försöker jag bidra till detta bland annat genom att sprida goda exempel. Vissa exempel känner många till såsom Christer Anderssons Bergsjön, Åke Åkessons Hemsjukhuset, Peter Berggrens Storumans hälsocentral och Sanna Althinis 80/20 på Gotland. Många andra fina exempel är inte lika kända. Låt oss tillsammans identifiera och sprida dessa! Och den som gör bra insatser ska vara stolt över det och berätta för oss andra utan att rädas Jante.

Det finns så många allmänläkare i Sverige som bidragit med så många goda idéer. Inte minst inom SFAM finns det otaliga personer som, till stor del ideellt, gör berömvärda insatser i det tysta. Dels vill jag nämna min styrelse som har välkomnat mig med öppna armar och dels alla lokalföreningar, råd och nätverk. Sen har vi denna fina tidning som sköts av Ingrid Eckerman, hemsidan som Karin Lindhagen förtjänstfullt tar hand om och den allmänmedicinska kämpen Ulf Måwe som outtröttligt fortsätter, bland annat med sitt fortbildningsprojekt. Och då har jag bara nämnt några.

SFAM är en förening som vi kan vara stolta över och där vi ska fortsätta att uppmärksamma och uppmuntra alla dessa idéer, initiativ och personer. Och ni som har idéer och frågor, hör gärna av er till oss i styrelsen angående både stort och smått. Alla uppslag och tankar är av intresse.

Ovan nämnda personer är huvudsakligen rutinerade rävar. Jag själv har mindre rutin vilket har både för- och nackdelar. Nu behöver primärvården även yngre kollegor som kliver fram och vill engagera sig som chefer, som forskare, i SFAM-arbete, i styrgrupper, som politiker eller på annat sätt. Det finns inget facit på hur man ska gå till väga utan det är bara att ta för sig.

De senaste månaderna har varit hektiska för mig med mycket att sätta mig in i och många nya intryck. Starten som ordförande blev lite turbulent eftersom den vårdcentral i centrala Stockholm jag har jobbat på i nio år inte beviljade mig tjänstledigt på 40 procent för att vara SFAM-ordförande. Det kom som en trist överraskning då jag alltid trivts och känt mig trygg på denna vårdcentral som alltid har varit välfungerande med nöjda patienter och bra kollegor.

Om detta är ett generellt problem är det dåligt för svensk primärvård. Kollegor som tar på sig uppdrag för att förbättra allmänmedicinen måste självklart få allt stöd som går. För mig ledde det till att jag sade upp mig och nu har jag istället börjat på Tensta vårdcentral i Stockholm. En vårdcentral med andra sorters utmaningar än en vårdcentral i centrala Stockholm, både socioekonomiska, språkliga och vad gäller sjukdomspanoramat. Det kommer att bli spännande, utmanande och nyttigt för mig både som läkare och människa.

Vad vill jag då uppnå som ordförande?

Prio ett är att enträget och målmedvetet fortsätta arbetet för en ordentlig primärvårdsreform som ger oss rimliga arbetsvillkor och därmed en bättre arbetsmiljö. Utan bra grundförutsättningar för oss och för framtida kollegor spelar andra insatser mindre roll. 

Prio två är att på olika sätt försöka förmedla att vi har världens bästa jobb så att yngre kollegor väljer allmänmedicin. Det är naturligtvis något vi alla måste kämpa för även om det är en fin balansgång. Att å ena sidan problematisera kring en underfinansierad primärvård där kollegor bränner ut sig samtidigt som vi, när det funkar, har ett fantastiskt jobb. Sen vill jag göra det jag kan för att stimulera forskning, möjliggöra kompetensutveckling och arbeta med att sprida goda idéer. Dessa frågor är inte mindre viktiga men de blir mycket enklare att driva med bra grundförutsättningar och kollegor som vill arbeta inom primärvården.

Magnus Isacson
Ordförande
magnus.isacson@sfam.se

Ali Zardadi. Ängeln och sparven. Texter av en ensam ungdom på flykt. Catoblepas förlag 2017. 49 s. ISBN 9789188183101
Muhammad J Muhammadi. Ska vi dansa? Book on demand 2018. 62 s. ISBN 9789176996874
Muhammad J Muhammadi. Jag står inte ut men jag slutar aldrig kämpa! Books on demand 2019. 85 s. ISBN 9789177856948

Framför mig har jag tre små böcker som representerar mitt nya liv, det som började hösten 2015. Böckerna berättar om kapaciteten hos ungdomarna som ville börja nya liv i Sverige. Den kapacitet som vi inte vill behålla i Sverige.

De små böckerna är skrivna av två ungdomar som på exceptionellt kort tid lärt sig att behärska det svenska språket. Att läsa dem i tidsordning ger en insikt i hur fort språket utvecklas hos unga människor.

Ali Zardadi kom till Sverige i februari 2016. Till vintern började han lägga in små texter i facebookgruppen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! Till nästa vår hade han samlat texterna i en bok, Ängeln och sparven.

Boken består av en serie korta berättelser. De handlar om saknaden efter mamma, om glädjen att få börja svenska skolan, om resan med svenska språket, om ”sparven” som fick hjälp av den svenska ”ängeln”, om väntan på besked, om mardrömmarna. Författaren skriver ”Det är en bok som skrevs om när drömmar går sönder, när tårar rinner, när hjärtat skadas …”

Språket är lätt svenska, och han har fått hjälp med stavning och grammatik. Den ger en bra bild av hur det kan vara som ensamkommande flykting, och lämpar sig utmärkt att ta med som present i stället för blommor. Den kan också användas i svenskundervisning.

Ali Zardadi fick utmärkelsen ”Ungt kurage” från Raoul Wallenberg-akademin 2018. Han avslutar nu andra året på vård- och omsorgslinjen, samtidigt som han arbetar för Röda korset. Framtiden är fortfarande osäker – uppehållstillståndet är tillfälligt.

Muhammad Juma Muhammadi är författare till de två andra böckerna. Ingen fick läsa texterna innan böckerna trycktes.

I den första boken, ”Ska vi dansa?”, beskriver han hur han växte upp i Pakistan i en traditionell familj med en snäll mamma och en våldsam far. Han har alltid känt sig annorlunda, ”som en oval i en fyrkant”. När han som 15-åring vägrade giftermål blev han utslängd ur hemmet. Dans i kvinnokläder och sexuella tjänster till män med makt fick honom att överleva – han blev ”bacha bazi”, danspojke. När hans ”kollega” mördas av en polis flyr han.

I den andra boken beskriver han hur familjens liv präglas av att de är hazarer, med sneda ögon. I korta berättelser talar han om sitt sökande efter sin identitet, och hur glad han blev när han fann det svenska ordet ”hen”. Genom texten lyser ångesten för att tvingas till Afghanistan. ”Jag vill hellre dö som människan hen i Sverige än att dö som gay och våldtagen i Afghanistan.”

Han blev bestört när han insåg likheterna mellan hur hazarer och samer hanterats. ”Allt det jag flytt ifrån fanns plötsligt framför min näsa. Vid en närmare efterforskning blev likheterna mer och mer klara som en molnfri sommarhimmel i Augusti.”

Så beskriver han sin väg in i det svenska samhället, i den lilla byn Nordanåker i Dalarna. Med sin nya farmor och farfar, med hunden Tia och ”Sverigemyggorna”, med pinsamheterna i omklädningsrummen och sin väg till utbildad simlärare. 

Hans sätt att reflektera och att behandla språket är unikt. Han avslutar med vitsippan som stadigt växte fram i bröstet på honom, men som tillintetgjordes och ersattes med skräck.

Denna bok, med sina reflektioner över olikhet, identitet och etnicitet, borde passa utmärkt som diskussionsbok i skolor och läsecirklar. Personal inom sjukvård, socialtjänst och skola får en bra introduktion till vad en del av våra nya svenskar varit med om.

Muhammad har fått flyktingorganisationen FARR:s ungdomsstipendium. Han har fått sina tre avslag men är inne i en ny process. Han fortsätter att vänta och leva med mardrömmarna.

Komplettering augusti 2019: Muhammad fick utmärkelsen Ungt kurage från Raoul Wallenberg Academy.

Författare Ingrid Eckerman chefredaktor@sfam.se

1980 startade vi Ektorps vårdcentral i Nacka. Då gjorde jag en bild av patientcentrerad vård, med patienten i mitten och alla olika vårdgivare runt omkring. Det var svår allmänläkarbrist, och vi jobbade med LEON (lägsta effektiva omhändertagandenivå) och samverkan med kommunen.

Sedan kom husläkaridén, direktkontakt med egen läkare. Det fungerade när antalet läkare per invånare ökade. Så kom 90-talskrisen och fokus flyttades till besparingar och new public management. Kringpersonal skars bort och läkarna fick mer administrativa uppgifter.

En accelererande brist på specialister uppstod då ST-tjänster inte tillsattes. Samtidigt skulle tillgängligheten öka – utan att beslutsfattarna reflekterade över vilka patientgrupper som skulle få bättre tillgänglighet till vad.

Vårdarenan fick vi exempel på välfungerande primärvård som utvecklas i takt med nygamla behov: Borgholm, Storuman, Norrtälje. Samtidigt kommer signaler om att systemet är i kaos och ibland nära kollaps.

Vårdcentralen i Åmål har så stora brister att VGR säger upp avtalet med omedelbar verkan. 12 000 invånare står utan vårdcentral. VGR har nyligen sagt upp kontraktet med Östra Göteborg på grund av felvaccineringar och privata omskärelser.

Säröledens familjeläkare i norra Halland hotades av stängning då Region Halland krävde att de gick över till VAS, ett svårmanövrerat journalsystem som regionen planerar att lämna. Här saknas regionens förståelse för att fungerande vårdcentraler måste värnas.

Björkhagens vårdcentral i Stockholm såldes två gånger till vårdbolag. För att få ut vinst blev läkarna tillsagda att öka andelen korta besök, där pengarna finns i Stockholm. År 2015 slutade alla läkarna och många sjuksköterskor. Vårdcentralen börjar komma på fötter men konkurrensen om läkarna är stor. Nu säljs den en tredje gång.

År 2013 lade Praktikertjänst ner vårdcentralen Navet i Varberg som stod helt utan läkare. Våren 2018 varnades för att Kåge-Morö backe hälsocentral i Skellefteå skulle stå helt utan läkare till sommaren – inte ens hyrläkare gick att få tag på.

Vi har länge hört Robert Svartholm ropa om vad som händer i Norrbotten där läkarbristen märktes först. Politikerna där är osedvanligt olyhörda trots att de inte är ovetande om situationen. För folket på vårdgolvet är det uppenbart att personalbristen medför risker för patienterna, men det vill politikerna inte se.  

Nu har IVO har skrivit en läsvärd tillsynsrapport om bristerna i Region Norrbottens systematiska patientsäkerhetsarbete. Kritiken är svidande. Bristerna hänförs till läkar- och sjuksköterskevakanser, och ansvaret läggs helt hos regionledningen. ”Det är Regionens ansvar att vidta de åtgärder som behövs och ge hälsocentralerna de förutsättningar som krävs för att kunna ge en god vård.”

I skrivelsen kritiserar man hälsocentralernas arbetssätt. Det är sjukvårdens ansvar att patienterna följs upp. Vid all förskrivning av läkemedel, också per telefon och vid förlängning av recept, ska en fullständig lämplighetsbedömning göras och planering för uppföljning ske. Förförskrivning, dvs. att sjuksköterska fyller i receptmodulen och läkaren signerar, bör förbjudas av regionen.

Nu önskar jag att alla Norrbottens allmänläkare gör rätt. Kallar in patienterna för samtal i stället för att slentrianmässigt förlänga recept. Kollar i journalerna vilka patienter med kroniska sjukdomar som ska kallas in för uppföljning. Skulle man vinna på detta – eller skulle systemet kollapsa?

Situationen är ett misslyckande för landstingen. Allmänläkarnas ålderspyramid har haft formen av en trådrulle. Men snart är det övre skiktet borta ur verksamheten, och det återstår en allt tunnare pelare med en lite bredare del längst ner. Ju smalare pelaren blir, desto smalare blir bottenskivan – för det behövs handledare för att utbilda nya specialister.

I dagarna går Västerbottens politiker ut och meddelar att de drar in tidigare aviserade satsningar på primärvården, trots att det är inom specialistvården som underskottet dragit iväg. Pengar måste sparas. Men hur sparar man långsiktigt pengar genom att inte satsa på primärvården?

Författare: Ingrid Eckerman, chefredaktör chefredaktor@sfam.se

Recension i AllmänMedicin 2-2019. Författare Ingrid Eckerman chefredaktor@sfam.se.

Framför mig har jag tre små böcker som representerar mitt nya liv, det som började hösten 2015. Böckerna berättar om kapaciteten hos ungdomarna som ville börja nya liv i Sverige. Den kapacitet som vi inte vill behålla i Sverige.

De små böckerna är skrivna av två ungdomar som på exceptionellt kort tid lärt sig att behärska det svenska språket. Att läsa dem i tidsordning ger en insikt i hur fort språket utvecklas hos unga människor.

Ali Zardadi kom till Sverige i februari 2016. Till vintern började han lägga in små texter i facebookgruppen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! Till nästa vår hade han samlat texterna i en bok, Ängeln och sparven.

Boken består av en serie korta berättelser. De handlar om saknaden efter mamma, om glädjen att få börja svenska skolan, om resan med svenska språket, om ”sparven” som fick hjälp av den svenska ”ängeln”, om väntan på besked, om mardrömmarna. Författaren skriver ”Det är en bok som skrevs om när drömmar går sönder, när tårar rinner, när hjärtat skadas …”

Språket är lätt svenska, och han har fått hjälp med stavning och grammatik. Den ger en bra bild av hur det kan vara som ensamkommande flykting, och lämpar sig utmärkt att ta med som present i stället för blommor. Den kan också användas i svenskundervisning.

Ali Zardadi fick utmärkelsen ”Ungt kurage” från Raoul Wallenberg-akademin 2018. Han avslutar nu andra året på vård- och omsorgslinjen, samtidigt som han arbetar för Röda korset. Framtiden är fortfarande osäker – uppehållstillståndet är tillfälligt.

Muhammad Juma Muhammadi är författare till de två andra böckerna. Ingen fick läsa texterna innan böckerna trycktes.

I den första boken, ”Ska vi dansa?”, beskriver han hur han växte upp i Pakistan i en traditionell familj med en snäll mamma och en våldsam far. Han har alltid känt sig annorlunda, ”som en oval i en fyrkant”. När han som 15-åring vägrade giftermål blev han utslängd ur hemmet. Dans i kvinnokläder och sexuella tjänster till män med makt fick honom att överleva – han blev ”bacha bazi”, danspojke. När hans ”kollega” mördas av en polis flyr han.

I den andra boken beskriver han hur familjens liv präglas av att de är hazarer, med sneda ögon. I korta berättelser talar han om sitt sökande efter sin identitet, och hur glad han blev när han fann det svenska ordet ”hen”. Genom texten lyser ångesten för att tvingas till Afghanistan. ”Jag vill hellre dö som människan hen i Sverige än att dö som gay och våldtagen i Afghanistan.”

Han blev bestört när han insåg likheterna mellan hur hazarer och samer hanterats. ”Allt det jag flytt ifrån fanns plötsligt framför min näsa. Vid en närmare efterforskning blev likheterna mer och mer klara som en molnfri sommarhimmel i Augusti.”

Så beskriver han sin väg in i det svenska samhället, i den lilla byn Nordanåker i Dalarna. Med sin nya farmor och farfar, med hunden Tia och ”Sverigemyggorna”, med pinsamheterna i omklädningsrummen och sin väg till utbildad simlärare. 

Hans sätt att reflektera och att behandla språket är unikt. Han avslutar med vitsippan som stadigt växte fram i bröstet på honom, men som tillintetgjordes och ersattes med skräck.

Denna bok, med sina reflektioner över olikhet, identitet och etnicitet, borde passa utmärkt som diskussionsbok i skolor och läsecirklar. Personal inom sjukvård, socialtjänst och skola får en bra introduktion till vad en del av våra nya svenskar varit med om.

Muhammad har fått flyktingorganisationen FARR:s ungdomsstipendium. Han har fått sina tre avslag men är inne i en ny process. Han fortsätter att vänta och leva med mardrömmarna.

Ali Zardadi. Ängeln och sparven. Texter av en ensam ungdom på flykt. Catoblepas förlag 2017. 49 s. ISBN 9789188183101

Muhammad J Muhammadi. Ska vi dansa? Book on demand 2018. 62 s. ISBN 9789176996874

Muhammad J Muhammadi. Jag står inte ut men jag slutar aldrig kämpa! Books on demand 2019. 85 s. ISBN 9789177856948

Ur AllmänMedicin 1-2019. Författare Ingrid Eckerman

Den sjuka vårdcentralen är titeln på Leila Tamaddons uppsats [1]. I inledningen finns alla sorters patienter att välja mellan. En vanlig måndag har hon direktkontakt med trettio patienter och indirekt kontakt med ytterligare trettio. Sextio blandade patienter under en dag – är någon av dem den mest behövande? Eller den som inte kom fram på telefonen? Som inte lyckades förklara vad hen behövde? Eller är det doktorn själv, som inte längre orkar? Läs mer

Ett exempel på en dålig nätläkarremiss i ett allmänläkarforum ledde till följande diskussion i redaktionen. 

Ingrid Eckerman: Allt är inte hälsa för att det börjar på e-. Allt fler kontrollerar sig, följer sin hälsa på mobilen, kontaktar nätläkare. Politikerna kallar det för e-hälsa – men borde det inte heta e-sjuka? Det resulterar ju snarare i ökat antal sjuka än i ökat antal friska.

David Svaningar: Jag ser gärna att man höjer blicken och diskuterar vad omedelbar tillgång till läkare gör med samhället, hur den massiva reklamen skapar oro och medikaliserar normala symtom och sammanhang. Jag blir provocerad av den reklam som tapetserar större städer som propagerar för att man ska ringa doktorn i förkylningstider, eller den reklam på tv där ett barn med ögoninflammation får ”receptskriven salva” som rimligen skulle rekommenderas egenvård. 

Läkarvård har blivit en handelsvara som kan jämföras med vilken annan e-handel som helst. Ett riskkapitalbolag jämförde ett nätläkarbolag med Spotify – vilket ju är alldeles uppåt väggarna.

Christer Petersson: Det finns stora studier på gång med fokus på nätläkarbolag. Självklart blir det intressant att se konklusioner, men det räcker att se våra reklamtapetserade innerstäder för att förstå vad det är fråga om: en extrem kommersialisering som inte frågar efter behov utan syftar till att öka efterfrågan på sjukvård.

Jag är attraherad av ditt begrepp e-sjuka, som jag uppfattar som ett mycket precist uttryck för nätbolagens förmåga att medikalisera och skapa konsultationskrävande sjukdomar av bagateller eller ren oro som kan stillas på bättre och mindre kostsamma sätt.

Ingrid Eckerman: E-sjuka tycker jag även är när man litar alltför mycket på it-system, när man tror att de är viktigare än människor, i stället för att se dem som hjälpmedel, i bästa fall komplement.

David Svaninger: Jag gillar begreppet e-sjuka men tycker inte att det specifikt kan användas för att beskriva just nätläkarbolag, utan bör användas mycket vidare – dvs. hur dagens tillgång på e-information riskerar att medikalisera och oroa samhället. Sök på vilket banalt symtom som helst och nog kommer det strax av någon välmenande i ett forum eller blogg ”vara ett säkert tecken på cancer”, eller ännu värre dem som på olika hälsobloggar starkt proklamerar för att folk ska yoga bort cancer eller vad det nu kan vara. Där talar vi e-sjuka på riktigt. 

Christer Petersson: Nätbolagen har på ett skrämmande effektivt sätt gett begreppet e-sjuka ett ansikte.

Ur AllmänMedicin 1-2019. 
Författare Annika Larsson, t.f. ordförande för SFAM.

Min 10-åring smyger in i föräldrasovrummet vid 22-tiden när jag hunnit lägga mig. Det är en kväll i början av januari, då jag börjat om att jobba, men barnen fortfarande har jullov ytterligare en dag. Hon tar på måfå i mörkret en bok ur min bokhylla. När jag undrar vad hon gör säger hon att hon vill ha en tråkig bok att läsa för att kunna somna snabbt. Läs mer

Ur AllmänMedicin 4-2018. Författare Ingrid Eckerman.

När manusstopp för det här numret av AllmänMedicin närmade sig tänkte jag ”det blir ingen tidning till jul!” Men efter upprop till råden, nätverken, Ordbyte och facebookgrupperna strömmade material in.

Mest imponerad är jag av artiklarna som på olika sätt berör temat ”allmänläkaren som specialist på osäkerhet”. Personliga reflektioner, råd och hjälpmedel som allt kan användas i utbildning och fortbildning.

Jobbet blev lite tråkigt när jag visste hur jag skulle handlägga de flesta patienter. Jag minns patienten med den oförklarade lokala smärtan där jag funderade över familjen som helhet – alla var mina patienter. Det kändes mer psykiskt än somatiskt – men kanske hade jag fel? Idag hade ultraljud eller magnetkamera minskat osäkerheten.

Statistik ska minska osäkerheten. Att det är svårt visas i artikeln om placebo (sid. XX 3848). Louise Emilsson har vunnit ett fint pris för att hon använt nya statistiska metoder (sid XX Gratulerar).

Skandalen kring de medicinska åldersbedömningarna växer. Feltolkningar har skett i flera led [1]. Socialstyrelsen saknade kompetens och övertolkade de få studier som fanns. Rättsmedicinalverket drog felaktiga slutsatser av Socialstyrelsens rapport. Migrationsverket gjorde en felaktig tolkning av RMV:s utlåtanden. 8 000 ungdomar har fått utlåtandet ”talar för 18 år eller äldre”. Felmarginalen kan vara upp till 50 %.  

Rättsmedicinalverket är en medicinsk verksamhet som borde vara nästan felfri. Men den enda del av RMV som står under tillsyn är rättspsykiatrin. Övrig rättsmedicinsk verksamhet faller inte under hälso- och sjukvårdslagstiftningen och IVO [2]. Kompetens för att granska RMV saknas hos JO, JK och Justitiedepartementet. 

Visselblåsare kom såväl inifrån RMV som utifrån. Någon effekt har vi inte sett, annat än att ett antal specialister i rättsmedicin sökt sig därifrån. Bristen blir ännu större. I vilken mån kan vi lita på utlåtanden från RMV?

Detta skrivs under halloween, en nysvensk tradition med rötter i USA och Irland. Snart börjar julfastan, advent, som när jag var ung ännu var en förberedelse för julen. Numera är det den tid då julen tas ut maximalt, med ljus inne och ute, julbord och julmusik.

På julbordet finns en svensk version av falafel som med hjälp av nationalisternas ”hjältekung” Karl XII nådde Sverige för 300 år sedan. Den serveras med potatis från Sydamerika. Andra ingredienser är saffran och pepparkakskryddor från Indien och ris från Asien. Det varma kryddade vinet är tyskt.

Några av de mest populära jullåtarna kommer från USA. Annan julmusik har tysk, fransk och italiensk härkomst.

Det som under den julianska kalendern var årets längsta natt med otyg som Lussihäxor har blandats ihop med ett mörkögt svarthårigt helgon från Syrakusa i nuvarande Italien. Idag är ungdomsfylleri en viktig ingrediens i Luciafirandet.

Så kommer midvintersolståndet, då vi enligt hednisk och tysk tradition tar in vintergrönt, då vi frossar gris och dricker öl som julens gud Oden, och då vi ger varandra klappar. Dessutom högtidlighåller vi ett judiskt gossebarns födelse.

Tretton dagar efter jul brukade stjärngossarna påminna oss om stjärntydarna från Persien, som tror på sol- och himmelsgudar och äntligen kommit fram till Betlehem. De vise männen blir signalen till Josef, Maria och lilla Jesus att bege sig på flykt till Egypten. Sedan dess skyddar de resande.

Ytterligare en vecka senare är det dags för Knut – då ska julen ut. Knutgubbar dyker upp i Värmland. På Knutmasso i uppländska Gimo klär man sig i stora karnevalsliknande masker.

Därefter kommer väntan på fastan och fastlagsbullen, fylld med mandel importerad från Sydeuropa. Den kalendern styrs av månen.

  1. Eckerman I. Om åldersbedömningar av asylsökande ungdomar. Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! 22.2.2018. Uppdateras löpande. https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2018/02/om-aldersbedomningar-av-asylsokande.html
  2. Eckerman I. Ingen har ansvar för patientsäkerheten vid medicinska åldersbedömningar. Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! 28.2.2018 https://stoppautvisningarna.blogspot.com/2018/02/ingen-har-ansvar-for-patientsakerheten.html