Magnus Isacson, SFAM:s ordförande

När jag skriver detta är vi i början av coronakrisen. IVA-platserna börjar ta slut, fler dör och sjukhusen fylls. Det enda som diskuteras var du än befinner dig är corona. Man glömmer bort att det börjar bli vår. Man glömmer bort hur ett normalt jobb som allmänläkare går till. Och man glömmer nästan bort hur ett vanligt liv ser ut. Förhoppningsvis återgår en del till det normala så snart som möjligt.

På Ordbyte uppdateras vi dagligen av Anders Hernborg på ett föredömligt sätt om coronasituationen. I traditionell media och i sociala medier är debatten hård. I princip finns två läger: Den ena sidan tycker att Sverige gör för lite och den andra sidan tycker att vi gör lagom. Personligen litar jag till fullo på Anders Tegnell och Folkhälsomyndigheten.

Men naturligtvis är det en otroligt delikat situation. Vilka effekter får en nedstängning av hela samhället för stunden och på sikt, för smittspridning, folkhälsa och ekonomi? Det kan ingen av oss säkert svara på. De som på ett onyanserat och skrikigt sätt försöker är naturligtvis inte värda att lyssna på, mer än ur ett socialantropologiskt perspektiv.

Det kommer en strid ström av rapporter om situationen på sjukhusen men hur är det för oss på vårdcentralerna och i primärvården? Min egen erfarenhet och det jag läst och hört är att i princip alla besök bokas av och man försöker hantera det mesta via video, telefon eller hembesök. Vi försöker styra om och separera flöden. Många delar med sig av idéer och tankar kring detta i olika grupper på facebook, vilket jag tycker är en fantastisk informationskälla.

Vilka konsekvenser får denna stora och hastiga omorganisation för våra patienter? Är risken med att avboka ett helt kvartal med planerade besök störst eller är risken större att låta dem komma som planerat? Hur många patienter kommer drabbas av sepsis för att vi försökte hantera deras infektioner via video eller telefon? Hur många personer kommer gå med oupptäckt cancer för länge för att de inte fick komma på läkarbesök och hur många går och drar med sin angina tills det är för sent av rädsla för corona?

Jag har inget svar på dessa frågor, men jag tror och hoppas att vi alla tar detta i beaktande. Vi allmänläkare fyller en väldigt viktig funktion i detta, att göra lagom, att läsa på och att noggrant värdera vilka effekter vårt handlande får. Det handlar mycket om att improvisera vilket vi är vana vid och bra på.

Vi har alla olika perspektiv på det som händer. Häromdagen satt jag med två av mina tre döttrar och hade en, som jag tyckte, gedigen genomgång av coronaepidemin i Sverige där jag bland annat berättade om Anders Tegnells roll som statsepidemiolog. Både sexåringen och treåringen såg ut att ta till sig och förstå och med min goda konsultationsteknik avslutade jag genomgången med att fråga om det var något de undrade över. Treåringen såg fundersam ut och frågade sen ”Jaha, så är han Anders med i melodifestivalen, eller?” Skönt att vi alla har olika värderingar och sätt att se på världen.

Magnus Isacson, ordförande magnus.isacson@sfam.se

Corona har slagit till och arbetet med tidningen blir försenat.

Läsarna kan under tiden dels undersöka e-tidningens möjligheter, dels botanisera bland tidningens allra första nummer.

För länge sedan, som facklig representant, deltog jag i intervjuer av sökande till AT-tjänster. Det var på fallande hur många som hade ”osvenska” namn. En del hade förstås bott i Sverige i generationer. Andra hade kommit hit som barn.

För över tio år sedan var jag engagerad i den senare nerlagda föreningen ILIS, Internationella Läkare i Sverige, en intresseförening inom Läkarförbundet. Vi ordnade då en endagskurs i ”svensk sjukvårdskultur”.

Dagen blev livlig och uppskattad, alla ville ha en fortsättning. Det största behovet fanns hos EU-läkarna, de som utan vidare spisning slängdes in i det svenska sjukvårdssystemet. Vana vid ett patriarkaliskt förhållningssätt blev det ofta konflikter med sjuksköterskor och annan personal. Läkarna från länder utanför EU fick god tid att lära sig både om Sverige och om sjukvården innan de fick sin legitimation. Detta bekräftas av flera artiklar i detta nummer av Allmänmedicin.

Något år före flyktingvågen 2015 publicerade Barnläkarföreningen en bild med alla läkare på en barnklinik. Sedan tog de samma bild, men utan de läkare som hade utländsk bakgrund. Det blev många hål. Idag skulle det vara ännu fler hål.

Flyktinginvandringen 2015 har bidragit till ett stort antal välutbildade läkare från bland annat Syrien. Förhoppningsvis är de nu alla inne i systemet. Med nuvarande åtstramad asylpolitik och svårigheter att passera gränser är det inte troligt att vi får så många fler läkare från länder i inbördeskrig. Visserligen har FN-domstolen sagt att klimatförändringar kan vara asylskäl. Men det är inte samma sak som att svenska regeringen skulle anse det vara asylskäl.

I detta nummer av AllmänMedicin får vi läsa om sju olika läkares väg till svensk legitimation. Det har varit frustrerande för alla – framför allt språket. Men deras berättelser andas allt från tacksamhet och tålamod till bitterhet. Tyvärr var det ingen EU-läkare som bidrog denna gång.

Och ja – svenska regeringen fortsätter skicka blivande undersköterskor till Afghanistan – i den mån de inte flytt vidare till Frankrike och andra länder. De afghanska ungdomarna får genomgående goda betyg när det gäller bemötande och motivation. Vi behöver dem! Flera av dem skulle läsa vidare till sjuksköterskor och läkare om de fick chansen.

Har man hört de afghanska ensamkommande ungdomarnas berättelser så vet man att för de flesta är Afghanistan inte ett alternativ.

Personcentrerad kirurgi

Sedan sist har jag varit patient och fått högercolon borttagen (ingen fara, med god marginal är den ytliga förändringen helt borta). Det var på ett sjukhus som brukar komma högt upp på listan över bästa sjukhus. Påfallande, jämfört med mina tidigare erfarenheter, var den konsekventa patientcentreringen. Som cancerpatient fick jag gräddfil till allt, inklusive läkarkontinuitet. I vårdprogrammet finns ”information” som en punkt – jag utrustades med en pärm som fylldes på under vårdtiden. Långvarig fasta och premedicinering borta. Täta kontroller att smärtlindringen fungerade. Nattpersonalen tassade in i salen på morgonen och störde bara den som behövde störas. Inte förrän vid åttasnåret tändes taklampan. I cafeterian serverades önskekost under önsketider. ”Tarmslingan” med sina åtta stationer stimulerade till promenader med lättgympa.

Jag tänker på min dröm om en bassäng i den stora foajén på Ektorps vårdcentral. Det var efter att jag med en grupp kollegor reste på studiebesök till Island. Där ingick bad i olika varma källor. En så påtagligt avslappande effekt det har! Tänk om alla patienter, framför allt de med värk och dåligt-mående, skulle komma en timme före besöket och sitta i bassängen och prata med andra och dricka en kopp kaffe … Många besök skulle bli lättare.

Det är inte bara samtal som kan vara patientcentrerade. Det gäller även den yttre omgivningen. Entréer och väntrum ska vara vackra, receptionspersonalen välkomnande!

Författare: chefredaktör Ingrid Eckerman chefredaktor@sfam.se

Första tidningen detta decennium, nu i nytt digitalt format med artiklar som är lättare att dela med sig av på sociala medier och på andra sätt. Dock fortfarande samma habila redaktion och chefredaktör. Temat den här gången är ny läkare i Sverige. Jag tänkte skriva lite om vilken situation som möter dessa nya läkare.

På flertalet sjukhus i Sverige gör man nu stora besparingar, på Akademiska, på Sahlgrenska och på Stockholmssjukhusen. Både i Stockholm och Göteborg har sjukvårdspersonal anordnat uppmärksammade marscher, upprop och annat för att protestera mot dessa neddragningar.

Initialt när det annonserades om neddragningar tänkte jag att detta är en ofrånkomlig del av omställningen till ”God och nära vård” men när jag satte mig in i det hela insåg jag att så inte alls är fallet. I Stockholm, som jag känner till bäst, varslar man på sjukhusen samtidigt som man drar ner budgeten för husläkarverksamheten. Istället satsar man extra på hemsjukvård, psykosociala insatser och nätläkare. Och inte ens när man räknar ihop alla dessa ”primärvårdsposter” blir det en satsning utan en besparing i primärvården, om man räknar med inflation och löneökningar.

Trots detta berättar Stockholmspolitikerna glatt om hur viktig primärvården är och att det ska satsas 2020. Man förklarar varslen på sjukhusen just med argumenten att det är en ofrånkomlig del av omställningen till ”God och nära vård”.

Detta är lögnaktigt och provocerande. I Stockholm pågår ingen omställning utan en nedmontering av hela sjukvården. En av riskerna med denna oärliga retorik från politiker är att allmänläkare och sjukhusläkare hamnar i konflikt om vart resurserna egentligen tar vägen. Detta vore ödesdigert för vården och professionen. Vi är alla överens om att vi måste stärka primärvården i Sverige men vi kan inte dra ner drastiskt på sjukhusen innan vi har en bättre fungerande primärvård.

Att läsa om både situationen på vårdcentralerna i Stockholm och på akutmottagningarna är tragiskt och ovärdigt ett land som Sverige. Det måste kunna fungera bättre än så här. Och vi allmänläkare och sjukhusläkare måste hålla ihop och påverka tillsammans.

Istället för de besparingar man gör i Stockholm kan man fundera på hur mycket detaljstyrning och administration av vården kostar? Vi kan fundera på om det är rimligt att kostnaderna till nätläkarbolagen ska tillåtas fortsätta öka i snabb takt med samma ersättningssystem? Och är det rimligt att man fortsätter införa nya vårdval i Stockholm trots protester från både patienter och profession?

Det finns även vissa ljusglimtar i primärvårdssverige. I VGR inför man ett system där man premierar de vårdcentraler som ger patienter fasta läkare. Det är absolut inget perfekt system och det finns saker att anmärka på, men ambitionen är i alla fall tydlig.

I Sörmland har man nu tagit fram en konkret plan på hur man ska öka antalet allmänspecialister och försöka se till så att så många som möjligt får en fast läkare med listtak. Även här finns saker att anmärka på men också detta tycker jag får betraktas som ett litet steg i rätt riktning.

Det måste hända mer, bättre och snabbare. Vi måste hålla ihop med sekundärvården och politikerna måste åtminstone lägga sig till med en ärligare retorik.

Författare: Magnus Isacson, ordförande magnus.isacson@sfam.se

Förr:

Skrikande sattes jag på min storasysters pakethållare. Jag skrek hela vägen fram till provinsialläkarens hus i Saltsjöbaden, sydost om Stockholm. Vad som hände där kommer jag inte ihåg. Men jag fick en krater på låret och fick inte bada den sommaren. Tuberkulosvaccinationen ska ges intrakutant – kanske hade inte vår provinsialläkare rätta tekniken, och det var nog inte heller så lätt med dåtida utrustning och en skrikande unge.

Sedan var det de nästan årliga öroninflammationerna. Fotografierna visar mig och min lillebror med fetvadd över öronen fasthållna med sinnrikt lindad elastisk binda. Det är inte säkert att provinsialläkaren kontaktades – antingen fick trumhinnan spontanspricka, eller så reste vi med tåget till öronläkaren i stan som punkterade.

Kikhostan – hur gammal kan jag ha varit? Penicillinet hade just kommit och skulle ges i intramuskulära injektioner. Apoteket Gripen på Götgatan i Stockholm skickade ut receptbelagda mediciner med tåget, och man fick hämta dem i skjutlådan på biljettexpeditionen. Distriktssköterskan kom hem. Hon satte de stora sprutorna i våra skinkor. En gång tappade hon en av de dyrbara ampullerna i golvet. Hon fick koka om sprutan, men lämnade oss (min lillebror och mig) med spetsen kvar i skinkan. Där fick vi ligga och vänta tills steriliseringen var över … Att pc inte biter på bordetella pertussis visste ingen.

Mässlingen, veckorna innan mina storasyskon tog studenten, var egenvård – vi fick inga komplikationer. Vi kom på fötterna precis till studentfesten. De nya kläderna som mor inhandlat utan att jag var med kunde jag inte använda när jag återfått min normalvikt.

Nu:

Lyckligtvis behöver jag inte mycket kontakt med primärvården. De yngre kollegor jag träffat har varit mycket bra, lyssnat, kommit med just de förslag jag väntat mig. Jag brukar inleda med att tala om mitt yrke – det känns mer renhårigt.

Den första vårdcentralen jag som pensionär listade mig på hade tagits över av kollegor under ”tvångsprivatiseringen” på 2000-talet. De tröttnade och sålde till ett riskbolag. Den var fortfarande välfungerande, med god kontinuitet. Men riskbolaget skulle ha ut sin vinst och sålde en gång till. För att nästa riskbolag inte skulle gå med underskott krävde ägarna att personalen jobbade mer ”effektivt”. Mina kollegor vägrade – alla läkare och nästan alla sjuksköterskor sade upp sig. Jag ser att mottagningen åter sålts. Äntligen tycks den ha fått de flesta läkartjänsterna fyllda.

Min ”nya” vårdcentral har områdesansvar för hemsjukvården där jag bor. Den jobbar i gamla lokaler men verkar fungera väl ändå, av mina grannars kommentarer att döma. Det får bli min vårdcentral resten av livet!

Killarna då?

Många timmar tillbringas framför datorn. Facebookgruppen, Stöttepelarens hemsida, pressmeddelanden och inte minst de wikipediaartiklar som nu börjar ta form – bland annat om medicinsk åldersbedömning. Dagligen kommer frågor, mer eller mindre desperata, från hjälpare och ungdomar. För de ”lyckliga” med uppehållstillstånd för studier är det dags att söka förlängning. Det är mycket byråkrati att vara del av det svenska samhället! För dem som inte får bli det är situationen svår och valen omöjliga. Papperslös i Sverige? I Paris? I Kabul?

I somras stod jag på Mynttorget vid riksdagshuset framför ett stort antal barnfamiljer som lever i limbo – Afghanistan tar inte emot dem, men de får inte uppehållstillstånd. ”Jag borde inte behöva stå här” inledde jag. Det kändes så fel – barnen skulle varit på badstranden, jag i hammocken.

Häromveckan var jag i Paris. Det var egendomligt att vara där i ett annat ärende än turism. Inte ens kunde jag göra min vanliga klättring upp i tornet i Notre Dame …

I stället vandrade jag runt på stan med tre unga män i tjugoårsåldern. Tre av de tusentals ”svenska afghaner” som nu finns i Paris. ”Mina” killar har alla turen att ha blivit ”normala”, dvs. deras fingeravtryck återfanns inte i Dublinregistret. Det ger dem möjligheten att söka asyl, och chansen att de får (tillfälligt) uppehållstillstånd i Frankrike är ganska stor. De har fått flytta från tälten i smutsen på gatan till stora tält på fotbollsplaner eller budgethotell utanför Paris.

Alla längtar de tillbaka till Sverige – det ”jättebästa” landet!

Författare: Ingrid Eckerman, chefredaktör chefredaktor@sfam.se

Har den verkligen det? Ja, min egen allmänmedicinska erfarenhet är egentligen inte mer än ett knappt ett decennium och svårt att säga alltför mycket utifrån det förhållandevis korta perspektivet.

Men jag upplever ändå att det pratas om primärvård som aldrig förr. Det börjar så smått tillsättas fler ST-läkare i allmänmedicin. Det diskuteras fast läkare och listtak, och jag tror det blir svårt att komma undan en rejäl primärvårdssatsning den här gången.

De framsteg jag upplevt i min kliniska vardag under min korta karriär är att det går att kommunicera via 1177.se med någon sorts rudimentär chattfunktion. I Stockholm är det lätt att kolla på andra vårdinrättningars journalanteckningar antingen via TakeCare eller NPÖ. Det går hyfsat enkelt att lägga in bilder i journalen och jag kan göra videobesök vid behov.

Det går att skicka sjukskrivningsblanketter direkt till FK, och numer skickar jag egentligen bara elektroniska remisser. Patienterna kan fylla i skattningsskalor, blodtrycksmätningar och annat hemifrån och jag kan få ganska snabba svar på mina frågeremisser till sekundärvården. Patienterna kan själva läsa sina journalanteckningar och provsvar på gott och ont.

Jag tror även att arbetet som allmänläkare förmodligen är roligare idag än för tio år sedan med ett bredare uppdrag som vi gärna tar oss an, givet att vi får den begränsning av vårt uppdrag som vi behöver.

Ur ett rent medicinskt primärvårds- och patientperspektiv har det gjorts en hel del framsteg. Inom diabetes har vi nu otaliga läkemedel att välja bland istället för bara metformin, glibenklamid och insulin. Inom psykiatrin finns också många fler läkemedel att välja bland. Vi har bättre möjligheter att behandla både KOL, astma, hjärtsvikt, hypertoni med mera.

Sen kommer jag ihåg att evidensbaserad medicin var något nästan nytt när jag utbildade mig och att man mer jobbat utifrån eminensbaserad medicin. Så är det inte i lika stor utsträckning längre även om det förekommer.

En sak, som jag i och för sig tror att vi allmänläkare alltid har varit bra på, är konsultationstekniken och patientcentreringen. Men det är det något som jag faktiskt tror att läkarkåren som helhet har blivit bättre på under min karriär. Det har generellt blivit mindre hierarkiskt och mindre prestige mellan olika yrkeskategorier. Naturligtvis innebär inte det att vi läkare avsäger oss varken det medicinska ansvaret eller ledningsansvaret. Men i grund och botten är jag övertygad om att ett prestigelöst teamarbete där man ändå har sina tydliga roller är det som är bäst för alla.

Så har då primärvården blivit bättre? Ja, på många sätt har den ändå det, även om det finns mycket kvar att förbättra.

Magnus Isacson
Ordförande
magnus.isacson@sfam.se

Tillverkandet av AllmänMedicin sker enligt sin egen cykel. Jag glömmer helt bort att jag har ett uppdrag. Så närmar sig manusstopp. Paniken börjar växa – får jag in material? Blir det någon tidning över huvud taget? Det droppar in. Jag börjar läsa, föreslår förändringar, skickar tillbaka. Är författaren hemma? Ser hen mailet? Paniken växer. Hur ska jag hinna med allt detta på några veckor, tillsammans med alla andra uppdrag jag tagit på mig?

Så plötsligt faller det på plats. Jag har fått tillräckligt mycket material, jag har fått tillbaka reviderade versioner, omslaget är klart. Hurra! Det blir en tidning! Axlarna sjunker, lättnadskänslan är stark.

Sedan glömmer jag att jag har ett uppdrag. Så närmar sig manusstopp …

Så här räknar jag med att ha det fram till våren 2022. Då har jag fyllt 80 år, och då anser jag att det är dags för mig att sluta som chefredaktör. Någon yngre, gärna i pensioneringsåldern som klarar sådana här svängande cykler, är välkommen att ta över. Någon som har lite yngre kontakter än vad jag har. Du är välkommen att prya i redaktionen!

Förutom att det är ganska roligt behöver jag pengarna. De senaste åren har utgifterna vuxit. Dels betalar jag min indiska familj en ganska stor summa pengar varje månad till mina ”barnbarns” studier – och det lär jag få hålla på med länge. Sedan är det de här nya bonusbarnbarnen – de ensamkommande afghanska ungdomarna. En har bott hela sommaren på Paris gator men har nu fått flytta in i ett boende – han hade tur och blev ”normal”, dvs. hans fingeravtryck återfanns inte i Dublinregistret. En annan bor kvar i Sverige, papperslös – vilket slöseri på en sådan begåvning! Än så länge ingen ”egen” i Kabul, men där, liksom på Sveriges gator, finns många som behöver ekonomiskt stöd. Barnfamiljerna som just nu sittstrejkar på Norra Bantorget har fått sina bidrag minskade.

Statistik och epidemiologi är svårt

På sidan 26 i AllmänMedicin 3-2019 presenteras Minna Johanssons avhandling där screening av bukaortaaneurysm ifrågasätts. Läser man diskussionen i Läkartidningen framgår det hur svår forskning är som bygger på statistik och epidemiologi.  

Man vill gärna tro att Socialstyrelsen anlitar den högsta vetenskapliga kompetensen även inom statistik och epidemiologi. Att så inte är fallet visar både Minnas och hennes kollegors kritik, liksom kritiken av de medicinska åldersbedömningarna (se Wikipedia: Medicinsk åldersbedömning). I båda fallen har man, på grund av bristande kompetens, presenterat slutsatser som kan vara felaktiga.

#utantystnadsplikt var de kvinnliga läkarnas metoo-rörelse. Att kvinnliga forskare är mer utsatta än manliga har vi hört tidigare. Ett exempel är min kursare, den numera erkända forskaren och professorn Kerstin Uvnäs Moberg, som lyfte fram betydelsen av ”amningshormonet” oxytocin. Minna har dessutom fel specialitet: allmänmedicin.

Tyvärr finns det fortfarande anledning för kvinnliga läkare att bli medlemmar i KLF, Kvinnliga läkares förening. Jag tror att läkare med utländsk härkomst skulle behöva en liknande förening – eller åtminstone en facebookgrupp.

Nummer 1-2020 av AllmänMedicin har temat ”Ny som läkare i Sverige”. Välkommen med dina egna erfarenheter, eller med reflektioner över vårt mottagande av nya kollegor!  

Ingrid Eckerman, chefredaktör
chefredaktor@sfam.se

Från SFAM:s framtidsseminarium i Almedalen 2019.

När jag skriver detta har jag varit ordförande för SFAM i ett par månader. Jag vill börja med att tacka er alla för förtroendet och även tacka för allt stöd och all uppmuntran jag fått. Det värmer!

Beröm och uppmuntran på arbetsplatsen är viktigt. Min erfarenhet är att vi tenderar att vara så fokuserade på vårt eget att vi glömmer bort att peppa varandra. Jag är inget undantag men försöker påminna mig så ofta jag kan. Att i en tung och stressig vardag kunna visa uppskattning och berömma varandra tror jag är en av nycklarna till trivsel på arbetsplatsen och välfungerande primärvård.

Som SFAM-ordförande försöker jag bidra till detta bland annat genom att sprida goda exempel. Vissa exempel känner många till såsom Christer Anderssons Bergsjön, Åke Åkessons Hemsjukhuset, Peter Berggrens Storumans hälsocentral och Sanna Althinis 80/20 på Gotland. Många andra fina exempel är inte lika kända. Låt oss tillsammans identifiera och sprida dessa! Och den som gör bra insatser ska vara stolt över det och berätta för oss andra utan att rädas Jante.

Det finns så många allmänläkare i Sverige som bidragit med så många goda idéer. Inte minst inom SFAM finns det otaliga personer som, till stor del ideellt, gör berömvärda insatser i det tysta. Dels vill jag nämna min styrelse som har välkomnat mig med öppna armar och dels alla lokalföreningar, råd och nätverk. Sen har vi denna fina tidning som sköts av Ingrid Eckerman, hemsidan som Karin Lindhagen förtjänstfullt tar hand om och den allmänmedicinska kämpen Ulf Måwe som outtröttligt fortsätter, bland annat med sitt fortbildningsprojekt. Och då har jag bara nämnt några.

SFAM är en förening som vi kan vara stolta över och där vi ska fortsätta att uppmärksamma och uppmuntra alla dessa idéer, initiativ och personer. Och ni som har idéer och frågor, hör gärna av er till oss i styrelsen angående både stort och smått. Alla uppslag och tankar är av intresse.

Ovan nämnda personer är huvudsakligen rutinerade rävar. Jag själv har mindre rutin vilket har både för- och nackdelar. Nu behöver primärvården även yngre kollegor som kliver fram och vill engagera sig som chefer, som forskare, i SFAM-arbete, i styrgrupper, som politiker eller på annat sätt. Det finns inget facit på hur man ska gå till väga utan det är bara att ta för sig.

De senaste månaderna har varit hektiska för mig med mycket att sätta mig in i och många nya intryck. Starten som ordförande blev lite turbulent eftersom den vårdcentral i centrala Stockholm jag har jobbat på i nio år inte beviljade mig tjänstledigt på 40 procent för att vara SFAM-ordförande. Det kom som en trist överraskning då jag alltid trivts och känt mig trygg på denna vårdcentral som alltid har varit välfungerande med nöjda patienter och bra kollegor.

Om detta är ett generellt problem är det dåligt för svensk primärvård. Kollegor som tar på sig uppdrag för att förbättra allmänmedicinen måste självklart få allt stöd som går. För mig ledde det till att jag sade upp mig och nu har jag istället börjat på Tensta vårdcentral i Stockholm. En vårdcentral med andra sorters utmaningar än en vårdcentral i centrala Stockholm, både socioekonomiska, språkliga och vad gäller sjukdomspanoramat. Det kommer att bli spännande, utmanande och nyttigt för mig både som läkare och människa.

Vad vill jag då uppnå som ordförande?

Prio ett är att enträget och målmedvetet fortsätta arbetet för en ordentlig primärvårdsreform som ger oss rimliga arbetsvillkor och därmed en bättre arbetsmiljö. Utan bra grundförutsättningar för oss och för framtida kollegor spelar andra insatser mindre roll. 

Prio två är att på olika sätt försöka förmedla att vi har världens bästa jobb så att yngre kollegor väljer allmänmedicin. Det är naturligtvis något vi alla måste kämpa för även om det är en fin balansgång. Att å ena sidan problematisera kring en underfinansierad primärvård där kollegor bränner ut sig samtidigt som vi, när det funkar, har ett fantastiskt jobb. Sen vill jag göra det jag kan för att stimulera forskning, möjliggöra kompetensutveckling och arbeta med att sprida goda idéer. Dessa frågor är inte mindre viktiga men de blir mycket enklare att driva med bra grundförutsättningar och kollegor som vill arbeta inom primärvården.

Magnus Isacson
Ordförande
magnus.isacson@sfam.se

Ali Zardadi. Ängeln och sparven. Texter av en ensam ungdom på flykt. Catoblepas förlag 2017. 49 s. ISBN 9789188183101
Muhammad J Muhammadi. Ska vi dansa? Book on demand 2018. 62 s. ISBN 9789176996874
Muhammad J Muhammadi. Jag står inte ut men jag slutar aldrig kämpa! Books on demand 2019. 85 s. ISBN 9789177856948

Framför mig har jag tre små böcker som representerar mitt nya liv, det som började hösten 2015. Böckerna berättar om kapaciteten hos ungdomarna som ville börja nya liv i Sverige. Den kapacitet som vi inte vill behålla i Sverige.

De små böckerna är skrivna av två ungdomar som på exceptionellt kort tid lärt sig att behärska det svenska språket. Att läsa dem i tidsordning ger en insikt i hur fort språket utvecklas hos unga människor.

Ali Zardadi kom till Sverige i februari 2016. Till vintern började han lägga in små texter i facebookgruppen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! Till nästa vår hade han samlat texterna i en bok, Ängeln och sparven.

Boken består av en serie korta berättelser. De handlar om saknaden efter mamma, om glädjen att få börja svenska skolan, om resan med svenska språket, om ”sparven” som fick hjälp av den svenska ”ängeln”, om väntan på besked, om mardrömmarna. Författaren skriver ”Det är en bok som skrevs om när drömmar går sönder, när tårar rinner, när hjärtat skadas …”

Språket är lätt svenska, och han har fått hjälp med stavning och grammatik. Den ger en bra bild av hur det kan vara som ensamkommande flykting, och lämpar sig utmärkt att ta med som present i stället för blommor. Den kan också användas i svenskundervisning.

Ali Zardadi fick utmärkelsen ”Ungt kurage” från Raoul Wallenberg-akademin 2018. Han avslutar nu andra året på vård- och omsorgslinjen, samtidigt som han arbetar för Röda korset. Framtiden är fortfarande osäker – uppehållstillståndet är tillfälligt.

Muhammad Juma Muhammadi är författare till de två andra böckerna. Ingen fick läsa texterna innan böckerna trycktes.

I den första boken, ”Ska vi dansa?”, beskriver han hur han växte upp i Pakistan i en traditionell familj med en snäll mamma och en våldsam far. Han har alltid känt sig annorlunda, ”som en oval i en fyrkant”. När han som 15-åring vägrade giftermål blev han utslängd ur hemmet. Dans i kvinnokläder och sexuella tjänster till män med makt fick honom att överleva – han blev ”bacha bazi”, danspojke. När hans ”kollega” mördas av en polis flyr han.

I den andra boken beskriver han hur familjens liv präglas av att de är hazarer, med sneda ögon. I korta berättelser talar han om sitt sökande efter sin identitet, och hur glad han blev när han fann det svenska ordet ”hen”. Genom texten lyser ångesten för att tvingas till Afghanistan. ”Jag vill hellre dö som människan hen i Sverige än att dö som gay och våldtagen i Afghanistan.”

Han blev bestört när han insåg likheterna mellan hur hazarer och samer hanterats. ”Allt det jag flytt ifrån fanns plötsligt framför min näsa. Vid en närmare efterforskning blev likheterna mer och mer klara som en molnfri sommarhimmel i Augusti.”

Så beskriver han sin väg in i det svenska samhället, i den lilla byn Nordanåker i Dalarna. Med sin nya farmor och farfar, med hunden Tia och ”Sverigemyggorna”, med pinsamheterna i omklädningsrummen och sin väg till utbildad simlärare. 

Hans sätt att reflektera och att behandla språket är unikt. Han avslutar med vitsippan som stadigt växte fram i bröstet på honom, men som tillintetgjordes och ersattes med skräck.

Denna bok, med sina reflektioner över olikhet, identitet och etnicitet, borde passa utmärkt som diskussionsbok i skolor och läsecirklar. Personal inom sjukvård, socialtjänst och skola får en bra introduktion till vad en del av våra nya svenskar varit med om.

Muhammad har fått flyktingorganisationen FARR:s ungdomsstipendium. Han har fått sina tre avslag men är inne i en ny process. Han fortsätter att vänta och leva med mardrömmarna.

Komplettering augusti 2019: Muhammad fick utmärkelsen Ungt kurage från Raoul Wallenberg Academy.

Författare Ingrid Eckerman chefredaktor@sfam.se

1980 startade vi Ektorps vårdcentral i Nacka. Då gjorde jag en bild av patientcentrerad vård, med patienten i mitten och alla olika vårdgivare runt omkring. Det var svår allmänläkarbrist, och vi jobbade med LEON (lägsta effektiva omhändertagandenivå) och samverkan med kommunen.

Sedan kom husläkaridén, direktkontakt med egen läkare. Det fungerade när antalet läkare per invånare ökade. Så kom 90-talskrisen och fokus flyttades till besparingar och new public management. Kringpersonal skars bort och läkarna fick mer administrativa uppgifter.

En accelererande brist på specialister uppstod då ST-tjänster inte tillsattes. Samtidigt skulle tillgängligheten öka – utan att beslutsfattarna reflekterade över vilka patientgrupper som skulle få bättre tillgänglighet till vad.

Vårdarenan fick vi exempel på välfungerande primärvård som utvecklas i takt med nygamla behov: Borgholm, Storuman, Norrtälje. Samtidigt kommer signaler om att systemet är i kaos och ibland nära kollaps.

Vårdcentralen i Åmål har så stora brister att VGR säger upp avtalet med omedelbar verkan. 12 000 invånare står utan vårdcentral. VGR har nyligen sagt upp kontraktet med Östra Göteborg på grund av felvaccineringar och privata omskärelser.

Säröledens familjeläkare i norra Halland hotades av stängning då Region Halland krävde att de gick över till VAS, ett svårmanövrerat journalsystem som regionen planerar att lämna. Här saknas regionens förståelse för att fungerande vårdcentraler måste värnas.

Björkhagens vårdcentral i Stockholm såldes två gånger till vårdbolag. För att få ut vinst blev läkarna tillsagda att öka andelen korta besök, där pengarna finns i Stockholm. År 2015 slutade alla läkarna och många sjuksköterskor. Vårdcentralen börjar komma på fötter men konkurrensen om läkarna är stor. Nu säljs den en tredje gång.

År 2013 lade Praktikertjänst ner vårdcentralen Navet i Varberg som stod helt utan läkare. Våren 2018 varnades för att Kåge-Morö backe hälsocentral i Skellefteå skulle stå helt utan läkare till sommaren – inte ens hyrläkare gick att få tag på.

Vi har länge hört Robert Svartholm ropa om vad som händer i Norrbotten där läkarbristen märktes först. Politikerna där är osedvanligt olyhörda trots att de inte är ovetande om situationen. För folket på vårdgolvet är det uppenbart att personalbristen medför risker för patienterna, men det vill politikerna inte se.  

Nu har IVO har skrivit en läsvärd tillsynsrapport om bristerna i Region Norrbottens systematiska patientsäkerhetsarbete. Kritiken är svidande. Bristerna hänförs till läkar- och sjuksköterskevakanser, och ansvaret läggs helt hos regionledningen. ”Det är Regionens ansvar att vidta de åtgärder som behövs och ge hälsocentralerna de förutsättningar som krävs för att kunna ge en god vård.”

I skrivelsen kritiserar man hälsocentralernas arbetssätt. Det är sjukvårdens ansvar att patienterna följs upp. Vid all förskrivning av läkemedel, också per telefon och vid förlängning av recept, ska en fullständig lämplighetsbedömning göras och planering för uppföljning ske. Förförskrivning, dvs. att sjuksköterska fyller i receptmodulen och läkaren signerar, bör förbjudas av regionen.

Nu önskar jag att alla Norrbottens allmänläkare gör rätt. Kallar in patienterna för samtal i stället för att slentrianmässigt förlänga recept. Kollar i journalerna vilka patienter med kroniska sjukdomar som ska kallas in för uppföljning. Skulle man vinna på detta – eller skulle systemet kollapsa?

Situationen är ett misslyckande för landstingen. Allmänläkarnas ålderspyramid har haft formen av en trådrulle. Men snart är det övre skiktet borta ur verksamheten, och det återstår en allt tunnare pelare med en lite bredare del längst ner. Ju smalare pelaren blir, desto smalare blir bottenskivan – för det behövs handledare för att utbilda nya specialister.

I dagarna går Västerbottens politiker ut och meddelar att de drar in tidigare aviserade satsningar på primärvården, trots att det är inom specialistvården som underskottet dragit iväg. Pengar måste sparas. Men hur sparar man långsiktigt pengar genom att inte satsa på primärvården?

Författare: Ingrid Eckerman, chefredaktör chefredaktor@sfam.se