Har den verkligen det? Ja, min egen allmänmedicinska erfarenhet är egentligen inte mer än ett knappt ett decennium och svårt att säga alltför mycket utifrån det förhållandevis korta perspektivet.

Men jag upplever ändå att det pratas om primärvård som aldrig förr. Det börjar så smått tillsättas fler ST-läkare i allmänmedicin. Det diskuteras fast läkare och listtak, och jag tror det blir svårt att komma undan en rejäl primärvårdssatsning den här gången.

De framsteg jag upplevt i min kliniska vardag under min korta karriär är att det går att kommunicera via 1177.se med någon sorts rudimentär chattfunktion. I Stockholm är det lätt att kolla på andra vårdinrättningars journalanteckningar antingen via TakeCare eller NPÖ. Det går hyfsat enkelt att lägga in bilder i journalen och jag kan göra videobesök vid behov.

Det går att skicka sjukskrivningsblanketter direkt till FK, och numer skickar jag egentligen bara elektroniska remisser. Patienterna kan fylla i skattningsskalor, blodtrycksmätningar och annat hemifrån och jag kan få ganska snabba svar på mina frågeremisser till sekundärvården. Patienterna kan själva läsa sina journalanteckningar och provsvar på gott och ont.

Jag tror även att arbetet som allmänläkare förmodligen är roligare idag än för tio år sedan med ett bredare uppdrag som vi gärna tar oss an, givet att vi får den begränsning av vårt uppdrag som vi behöver.

Ur ett rent medicinskt primärvårds- och patientperspektiv har det gjorts en hel del framsteg. Inom diabetes har vi nu otaliga läkemedel att välja bland istället för bara metformin, glibenklamid och insulin. Inom psykiatrin finns också många fler läkemedel att välja bland. Vi har bättre möjligheter att behandla både KOL, astma, hjärtsvikt, hypertoni med mera.

Sen kommer jag ihåg att evidensbaserad medicin var något nästan nytt när jag utbildade mig och att man mer jobbat utifrån eminensbaserad medicin. Så är det inte i lika stor utsträckning längre även om det förekommer.

En sak, som jag i och för sig tror att vi allmänläkare alltid har varit bra på, är konsultationstekniken och patientcentreringen. Men det är det något som jag faktiskt tror att läkarkåren som helhet har blivit bättre på under min karriär. Det har generellt blivit mindre hierarkiskt och mindre prestige mellan olika yrkeskategorier. Naturligtvis innebär inte det att vi läkare avsäger oss varken det medicinska ansvaret eller ledningsansvaret. Men i grund och botten är jag övertygad om att ett prestigelöst teamarbete där man ändå har sina tydliga roller är det som är bäst för alla.

Så har då primärvården blivit bättre? Ja, på många sätt har den ändå det, även om det finns mycket kvar att förbättra.

Magnus Isacson
Ordförande
magnus.isacson@sfam.se

Från SFAM:s framtidsseminarium i Almedalen 2019.

När jag skriver detta har jag varit ordförande för SFAM i ett par månader. Jag vill börja med att tacka er alla för förtroendet och även tacka för allt stöd och all uppmuntran jag fått. Det värmer!

Beröm och uppmuntran på arbetsplatsen är viktigt. Min erfarenhet är att vi tenderar att vara så fokuserade på vårt eget att vi glömmer bort att peppa varandra. Jag är inget undantag men försöker påminna mig så ofta jag kan. Att i en tung och stressig vardag kunna visa uppskattning och berömma varandra tror jag är en av nycklarna till trivsel på arbetsplatsen och välfungerande primärvård.

Som SFAM-ordförande försöker jag bidra till detta bland annat genom att sprida goda exempel. Vissa exempel känner många till såsom Christer Anderssons Bergsjön, Åke Åkessons Hemsjukhuset, Peter Berggrens Storumans hälsocentral och Sanna Althinis 80/20 på Gotland. Många andra fina exempel är inte lika kända. Låt oss tillsammans identifiera och sprida dessa! Och den som gör bra insatser ska vara stolt över det och berätta för oss andra utan att rädas Jante.

Det finns så många allmänläkare i Sverige som bidragit med så många goda idéer. Inte minst inom SFAM finns det otaliga personer som, till stor del ideellt, gör berömvärda insatser i det tysta. Dels vill jag nämna min styrelse som har välkomnat mig med öppna armar och dels alla lokalföreningar, råd och nätverk. Sen har vi denna fina tidning som sköts av Ingrid Eckerman, hemsidan som Karin Lindhagen förtjänstfullt tar hand om och den allmänmedicinska kämpen Ulf Måwe som outtröttligt fortsätter, bland annat med sitt fortbildningsprojekt. Och då har jag bara nämnt några.

SFAM är en förening som vi kan vara stolta över och där vi ska fortsätta att uppmärksamma och uppmuntra alla dessa idéer, initiativ och personer. Och ni som har idéer och frågor, hör gärna av er till oss i styrelsen angående både stort och smått. Alla uppslag och tankar är av intresse.

Ovan nämnda personer är huvudsakligen rutinerade rävar. Jag själv har mindre rutin vilket har både för- och nackdelar. Nu behöver primärvården även yngre kollegor som kliver fram och vill engagera sig som chefer, som forskare, i SFAM-arbete, i styrgrupper, som politiker eller på annat sätt. Det finns inget facit på hur man ska gå till väga utan det är bara att ta för sig.

De senaste månaderna har varit hektiska för mig med mycket att sätta mig in i och många nya intryck. Starten som ordförande blev lite turbulent eftersom den vårdcentral i centrala Stockholm jag har jobbat på i nio år inte beviljade mig tjänstledigt på 40 procent för att vara SFAM-ordförande. Det kom som en trist överraskning då jag alltid trivts och känt mig trygg på denna vårdcentral som alltid har varit välfungerande med nöjda patienter och bra kollegor.

Om detta är ett generellt problem är det dåligt för svensk primärvård. Kollegor som tar på sig uppdrag för att förbättra allmänmedicinen måste självklart få allt stöd som går. För mig ledde det till att jag sade upp mig och nu har jag istället börjat på Tensta vårdcentral i Stockholm. En vårdcentral med andra sorters utmaningar än en vårdcentral i centrala Stockholm, både socioekonomiska, språkliga och vad gäller sjukdomspanoramat. Det kommer att bli spännande, utmanande och nyttigt för mig både som läkare och människa.

Vad vill jag då uppnå som ordförande?

Prio ett är att enträget och målmedvetet fortsätta arbetet för en ordentlig primärvårdsreform som ger oss rimliga arbetsvillkor och därmed en bättre arbetsmiljö. Utan bra grundförutsättningar för oss och för framtida kollegor spelar andra insatser mindre roll. 

Prio två är att på olika sätt försöka förmedla att vi har världens bästa jobb så att yngre kollegor väljer allmänmedicin. Det är naturligtvis något vi alla måste kämpa för även om det är en fin balansgång. Att å ena sidan problematisera kring en underfinansierad primärvård där kollegor bränner ut sig samtidigt som vi, när det funkar, har ett fantastiskt jobb. Sen vill jag göra det jag kan för att stimulera forskning, möjliggöra kompetensutveckling och arbeta med att sprida goda idéer. Dessa frågor är inte mindre viktiga men de blir mycket enklare att driva med bra grundförutsättningar och kollegor som vill arbeta inom primärvården.

Magnus Isacson
Ordförande
magnus.isacson@sfam.se

Ur AllmänMedicin 1-2019. 
Författare Annika Larsson, t.f. ordförande för SFAM.

Min 10-åring smyger in i föräldrasovrummet vid 22-tiden när jag hunnit lägga mig. Det är en kväll i början av januari, då jag börjat om att jobba, men barnen fortfarande har jullov ytterligare en dag. Hon tar på måfå i mörkret en bok ur min bokhylla. När jag undrar vad hon gör säger hon att hon vill ha en tråkig bok att läsa för att kunna somna snabbt. Läs mer

God allmänmedicin. God och nära vård. God primärvård.

Är dessa begrepp synonyma? Utredningen God och nära vård redogör på ett förtjänstfullt sätt hur de ser på de två sistnämnda begreppen. Primärvården är en stor del av det som beskrivs som God och nära vård, men i begreppet kan också rymmas en hel del sådant som i dag inte ingår i primärvården.  Läs mer

I en förstärkt primärvård och nära vård blir den allmänmedicinska forskningen än viktigare.

Vi har stora problem med bristande infrastruktur för allmänläkare som vill kombinera en klinisk tjänst med en forskartjänst, och endast omkring en procent av de medicinska professorerna är specialister i allmänmedicin. Våra kliniska riktlinjer baseras i regel på forskning från ett mer selekterat patienturval, där man tittat på enskilda diagnoser och enskilda behandlingar och inte på hela människan. Läs mer