Ur AllmänMedicin 1-2019.
Författare Annika Larsson, t.f. ordförande för SFAM.
Min 10-åring smyger in i föräldrasovrummet vid 22-tiden när jag hunnit lägga mig. Det är en kväll i början av januari, då jag börjat om att jobba, men barnen fortfarande har jullov ytterligare en dag. Hon tar på måfå i mörkret en bok ur min bokhylla. När jag undrar vad hon gör säger hon att hon vill ha en tråkig bok att läsa för att kunna somna snabbt.
Nästa morgon vid frukosten vill hon fråga om krångliga ord hon inte förstod. Hon har skrivit ner ett antal ord på en lapp och läser dem ett åt gången, och jag försöker förklara. Hon är en 10-åring med ett tämligen gott ordförråd, präglad som hon är av sina tre äldre syskon. Det första ord hon antecknat är praktikerkunskap. Sen följer evidensbaserat, empiri, passivt, associativt och autentiskt. Jag blir nyfiken! Vad är det egentligen för bok hon hittat i min bokhylla? Någon om allmänmedicin, det verkar uppenbart! Och kanske om kunskapsinhämtning?
Det visar sig vara boken Allmänmedicinens vardag – mitt i det mänskliga av Christer Petersson, tidigare redaktör för AllmänMedicin. Boken kom ut 2009, och kvittot använt som bokmärke avslöjar att boken inhandlades oktober 2009 samt att jag kom till s 82 innan den hamnade i bokhyllan, halvläst. Nästan 10 år senare börjar jag om, och nu fullföljer jag läsningen.
Christer skriver om allmänläkarens vardag, baserat på sin egen långa erfarenhet och på intervjuer med allmänläkarkollegor från olika delar av landet. Vissa namn känner jag igen, andra är för mig okända. Han skriver i det skede när vårdvalssystemet var på väg att sjösättas. Han skriver om kärnan i allmänmedicinen: patientmötet, samtalet och betydelsen av språket, men också om tankar inför framtiden. Jag läser med pennan i hand.
Det kliniska omdömet behövs i alla specialiteter. Christer hävdar dock att bredden i allmänmedicinen kräver en mer differentierad och associativt rikare omdömesförmåga än inom organspecialiteter. Kanske är det därför vårdprogram och riktlinjer blir så mycket svårare att följa inom allmänmedicin? Vi har så mycket mer information om patienterna än vad som ryms i rutor och flöden. Inte bara det att våra patienter ofta har flera sjukdomar samtidigt, vi känner dessutom till deras inställning till mediciner och vi vet något om deras sjukliga familjemedlemmar eller deras situation på arbetet. Sjukhusspecialisten har större detaljkunskap inom sitt område, men en allmänläkare kan likväl ha ett större kunskapsdjup då det handlar om att sätta detaljkunskapen i ett sammanhang.
Alla de läkare som intervjuas tillfrågas om sin väg in i allmänläkaryrket. Flera av dem är utbildade på 70-talet, då allmänmedicin ännu inte var en egen specialitet. Allmänmedicinen har i dag en betydligt större plats i grundutbildningen, men funderingarna kring varför man som ung läkare väljer eller inte väljer allmänmedicin är fortfarande lika relevanta. Och hur tar vi hand om våra ST-läkare? ”Kanske är vi för dåliga på att skola in våra ST-läkare i allmänmedicinens gemensamma hus?” frågar sig Christer efter ett av samtalen. Vad handlar våra möten och samtal om: organisationsförändringar, scheman och jourer, eller tar vi oss tid att prata patientfall och kärnan i det allmänmedicinska? Fostrar vi individspecialister och personliga läkare eller bara lydiga vårdprogramsföljare som effektuerar sjukhusklinikernas beställningar?
Värdet av förebilder lyfts också fram. För flera av personerna i boken har enskilda kollegor spelat stor roll som förebild. Den som representerar framtiden, en då nyfärdig specialist, har i stället plockat ihop goda egenskaper från flera olika kollegor. Hur ofta tänker vi på det i vardagen, att vi utgör – eller borde utgöra – förebilder för våra utbildningsläkare?
Även SFAM lyfts fram som inspirationskälla i det allmänmedicinska arbetet vid några tillfällen. För en blev Nordisk kongress på Island en avgörande händelse som ny ST i allmänmedicin. Jag hoppas att det kan vara så fortfarande! Att SFAM:s ST-dagar och vårkongress kan bidra till att ladda batterierna och stärka den professionella gemenskapen. Och möjlighet att gå på Nordisk kongress finns i år igen! Tillfällen att se sig själv som del i en större gemenskap.
Redan i inledningen till boken konstaterar Christer att allmänmedicinen under många decennier har omhuldats i offentliga utredningar och diverse programskrifter om framtidens vård, men att politikerna aldrig riktigt har vågat göra verklighet av sina pappersvisioner. Han bedömde då att frågorna var mer aktuella än någonsin. Under det decennium som gått sen dess vet vi att utredningarna har blivit ännu fler, och vi tycker även nu att primärvårdsfrågan är mer aktuell än någonsin.
Tålmodighet är förvisso en bra egenskap hos allmänläkare, men låt oss nu ändå hoppas att politikerna äntligen vågar göra verklighet av sina visioner om primärvården!
Ingrid Eckerman