När jag skriver detta är vi i början av coronakrisen. IVA-platserna börjar ta slut, fler dör och sjukhusen fylls. Det enda som diskuteras var du än befinner dig är corona. Man glömmer bort att det börjar bli vår. Man glömmer bort hur ett normalt jobb som allmänläkare går till. Och man glömmer nästan bort hur ett vanligt liv ser ut. Förhoppningsvis återgår en del till det normala så snart som möjligt.
På Ordbyte uppdateras vi dagligen av Anders Hernborg på ett föredömligt sätt om coronasituationen. I traditionell media och i sociala medier är debatten hård. I princip finns två läger: Den ena sidan tycker att Sverige gör för lite och den andra sidan tycker att vi gör lagom. Personligen litar jag till fullo på Anders Tegnell och Folkhälsomyndigheten.
Men naturligtvis är det en otroligt delikat situation. Vilka effekter får en nedstängning av hela samhället för stunden och på sikt, för smittspridning, folkhälsa och ekonomi? Det kan ingen av oss säkert svara på. De som på ett onyanserat och skrikigt sätt försöker är naturligtvis inte värda att lyssna på, mer än ur ett socialantropologiskt perspektiv.
Det kommer en strid ström av rapporter om situationen på sjukhusen men hur är det för oss på vårdcentralerna och i primärvården? Min egen erfarenhet och det jag läst och hört är att i princip alla besök bokas av och man försöker hantera det mesta via video, telefon eller hembesök. Vi försöker styra om och separera flöden. Många delar med sig av idéer och tankar kring detta i olika grupper på facebook, vilket jag tycker är en fantastisk informationskälla.
Vilka konsekvenser får denna stora och hastiga omorganisation för våra patienter? Är risken med att avboka ett helt kvartal med planerade besök störst eller är risken större att låta dem komma som planerat? Hur många patienter kommer drabbas av sepsis för att vi försökte hantera deras infektioner via video eller telefon? Hur många personer kommer gå med oupptäckt cancer för länge för att de inte fick komma på läkarbesök och hur många går och drar med sin angina tills det är för sent av rädsla för corona?
Jag har inget svar på dessa frågor, men jag tror och hoppas att vi alla tar detta i beaktande. Vi allmänläkare fyller en väldigt viktig funktion i detta, att göra lagom, att läsa på och att noggrant värdera vilka effekter vårt handlande får. Det handlar mycket om att improvisera vilket vi är vana vid och bra på.
Vi har alla olika perspektiv på det som händer. Häromdagen satt jag med två av mina tre döttrar och hade en, som jag tyckte, gedigen genomgång av coronaepidemin i Sverige där jag bland annat berättade om Anders Tegnells roll som statsepidemiolog. Både sexåringen och treåringen såg ut att ta till sig och förstå och med min goda konsultationsteknik avslutade jag genomgången med att fråga om det var något de undrade över. Treåringen såg fundersam ut och frågade sen ”Jaha, så är han Anders med i melodifestivalen, eller?” Skönt att vi alla har olika värderingar och sätt att se på världen.
Magnus Isacson, ordförande magnus.isacson@sfam.se
