För länge sedan, som facklig representant, deltog jag i intervjuer av sökande till AT-tjänster. Det var på fallande hur många som hade ”osvenska” namn. En del hade förstås bott i Sverige i generationer. Andra hade kommit hit som barn.
För över tio år sedan var jag engagerad i den senare nerlagda föreningen ILIS, Internationella Läkare i Sverige, en intresseförening inom Läkarförbundet. Vi ordnade då en endagskurs i ”svensk sjukvårdskultur”.
Dagen blev livlig och uppskattad, alla ville ha en fortsättning. Det största behovet fanns hos EU-läkarna, de som utan vidare spisning slängdes in i det svenska sjukvårdssystemet. Vana vid ett patriarkaliskt förhållningssätt blev det ofta konflikter med sjuksköterskor och annan personal. Läkarna från länder utanför EU fick god tid att lära sig både om Sverige och om sjukvården innan de fick sin legitimation. Detta bekräftas av flera artiklar i detta nummer av Allmänmedicin.
Något år före flyktingvågen 2015 publicerade Barnläkarföreningen en bild med alla läkare på en barnklinik. Sedan tog de samma bild, men utan de läkare som hade utländsk bakgrund. Det blev många hål. Idag skulle det vara ännu fler hål.
Flyktinginvandringen 2015 har bidragit till ett stort antal välutbildade läkare från bland annat Syrien. Förhoppningsvis är de nu alla inne i systemet. Med nuvarande åtstramad asylpolitik och svårigheter att passera gränser är det inte troligt att vi får så många fler läkare från länder i inbördeskrig. Visserligen har FN-domstolen sagt att klimatförändringar kan vara asylskäl. Men det är inte samma sak som att svenska regeringen skulle anse det vara asylskäl.
I detta nummer av AllmänMedicin får vi läsa om sju olika läkares väg till svensk legitimation. Det har varit frustrerande för alla – framför allt språket. Men deras berättelser andas allt från tacksamhet och tålamod till bitterhet. Tyvärr var det ingen EU-läkare som bidrog denna gång.
Och ja – svenska regeringen fortsätter skicka blivande undersköterskor till Afghanistan – i den mån de inte flytt vidare till Frankrike och andra länder. De afghanska ungdomarna får genomgående goda betyg när det gäller bemötande och motivation. Vi behöver dem! Flera av dem skulle läsa vidare till sjuksköterskor och läkare om de fick chansen.
Har man hört de afghanska ensamkommande ungdomarnas berättelser så vet man att för de flesta är Afghanistan inte ett alternativ.
Personcentrerad kirurgi
Sedan sist har jag varit patient och fått högercolon borttagen (ingen fara, med god marginal är den ytliga förändringen helt borta). Det var på ett sjukhus som brukar komma högt upp på listan över bästa sjukhus. Påfallande, jämfört med mina tidigare erfarenheter, var den konsekventa patientcentreringen. Som cancerpatient fick jag gräddfil till allt, inklusive läkarkontinuitet. I vårdprogrammet finns ”information” som en punkt – jag utrustades med en pärm som fylldes på under vårdtiden. Långvarig fasta och premedicinering borta. Täta kontroller att smärtlindringen fungerade. Nattpersonalen tassade in i salen på morgonen och störde bara den som behövde störas. Inte förrän vid åttasnåret tändes taklampan. I cafeterian serverades önskekost under önsketider. ”Tarmslingan” med sina åtta stationer stimulerade till promenader med lättgympa.
Jag tänker på min dröm om en bassäng i den stora foajén på Ektorps vårdcentral. Det var efter att jag med en grupp kollegor reste på studiebesök till Island. Där ingick bad i olika varma källor. En så påtagligt avslappande effekt det har! Tänk om alla patienter, framför allt de med värk och dåligt-mående, skulle komma en timme före besöket och sitta i bassängen och prata med andra och dricka en kopp kaffe … Många besök skulle bli lättare.
Det är inte bara samtal som kan vara patientcentrerade. Det gäller även den yttre omgivningen. Entréer och väntrum ska vara vackra, receptionspersonalen välkomnande!
Författare: chefredaktör Ingrid Eckerman chefredaktor@sfam.se
