Första tidningen detta decennium, nu i nytt digitalt format med artiklar som är lättare att dela med sig av på sociala medier och på andra sätt. Dock fortfarande samma habila redaktion och chefredaktör. Temat den här gången är ny läkare i Sverige. Jag tänkte skriva lite om vilken situation som möter dessa nya läkare.
På flertalet sjukhus i Sverige gör man nu stora besparingar, på Akademiska, på Sahlgrenska och på Stockholmssjukhusen. Både i Stockholm och Göteborg har sjukvårdspersonal anordnat uppmärksammade marscher, upprop och annat för att protestera mot dessa neddragningar.
Initialt när det annonserades om neddragningar tänkte jag att detta är en ofrånkomlig del av omställningen till ”God och nära vård” men när jag satte mig in i det hela insåg jag att så inte alls är fallet. I Stockholm, som jag känner till bäst, varslar man på sjukhusen samtidigt som man drar ner budgeten för husläkarverksamheten. Istället satsar man extra på hemsjukvård, psykosociala insatser och nätläkare. Och inte ens när man räknar ihop alla dessa ”primärvårdsposter” blir det en satsning utan en besparing i primärvården, om man räknar med inflation och löneökningar.
Trots detta berättar Stockholmspolitikerna glatt om hur viktig primärvården är och att det ska satsas 2020. Man förklarar varslen på sjukhusen just med argumenten att det är en ofrånkomlig del av omställningen till ”God och nära vård”.
Detta är lögnaktigt och provocerande. I Stockholm pågår ingen omställning utan en nedmontering av hela sjukvården. En av riskerna med denna oärliga retorik från politiker är att allmänläkare och sjukhusläkare hamnar i konflikt om vart resurserna egentligen tar vägen. Detta vore ödesdigert för vården och professionen. Vi är alla överens om att vi måste stärka primärvården i Sverige men vi kan inte dra ner drastiskt på sjukhusen innan vi har en bättre fungerande primärvård.
Att läsa om både situationen på vårdcentralerna i Stockholm och på akutmottagningarna är tragiskt och ovärdigt ett land som Sverige. Det måste kunna fungera bättre än så här. Och vi allmänläkare och sjukhusläkare måste hålla ihop och påverka tillsammans.
Istället för de besparingar man gör i Stockholm kan man fundera på hur mycket detaljstyrning och administration av vården kostar? Vi kan fundera på om det är rimligt att kostnaderna till nätläkarbolagen ska tillåtas fortsätta öka i snabb takt med samma ersättningssystem? Och är det rimligt att man fortsätter införa nya vårdval i Stockholm trots protester från både patienter och profession?
Det finns även vissa ljusglimtar i primärvårdssverige. I VGR inför man ett system där man premierar de vårdcentraler som ger patienter fasta läkare. Det är absolut inget perfekt system och det finns saker att anmärka på, men ambitionen är i alla fall tydlig.
I Sörmland har man nu tagit fram en konkret plan på hur man ska öka antalet allmänspecialister och försöka se till så att så många som möjligt får en fast läkare med listtak. Även här finns saker att anmärka på men också detta tycker jag får betraktas som ett litet steg i rätt riktning.
Det måste hända mer, bättre och snabbare. Vi måste hålla ihop med sekundärvården och politikerna måste åtminstone lägga sig till med en ärligare retorik.
Författare: Magnus Isacson, ordförande magnus.isacson@sfam.se
