Artiklar – SFAM

Margareta Hellgren: Sluta ge enbart kost- och motionsråd

Debattartikel i Norrbottenskuriren 9.8.2021 (låst artikel). Se debattartikel i AllmänMedicin nr 3-2021 samt författarens replik.

Enbart kost och motion räcker inte enligt behandlingsriktlinjerna för personer med typ 2-diabetes.

För den som får typ 2-diabetes ska effektiv läkemedelsbehandling sättas in direkt vid diagnos, allt för att undvika följdsjukdomar och komplikationer.

Basen i behandlingen är alltid livsstilsförändringar med viktnedgång och ökad fysisk aktivitet, men det måste kompletteras med läkemedelsbehandling.

Det räcker inte enligt behandlingsrekommendationerna att enbart ge patienten kost- och motionsbehandling, vilket ändå fortfarande görs i mycket hög grad. Det är dags att diskutera nollvision för diabeteskomplikationer, det borde vara lika självklart som att vi har en nollvision för död i trafiken.

Minst 400 000 svenskar har typ 2-diabetes och det viktigaste målet för behandlingen av sjukdomen är att nå det uppsatta målvärdet för blodsocker (HbA1c), blodtryck och kolesterol och det ska göras tidigt i sjukdomen, vid diagnos. Detta för att förhindra eller skjuta fram följdsjukdomar och komplikationer som till exempel stroke, hjärtinfarkt, skador på ögon, fötter eller njurar.

Behandlingsrekommendationerna är idag individanpassade och målet med behandlingen anpassas efter individens ålder, övriga sjukdomar och hur länge de haft sin diabetes.

Grundregeln är dock att behandling med kost och motion ska kompletteras med medicin.

En nyligen publicerad studie med 78 000 patienter från Nationella Diabetesregistret, NDR, visar att en majoritet av dem hade ett för högt blodsocker ett eller flera år efter att de diagnostiserats.

Enligt studien ger en fördröjning med ett år för att få ner blodsockernivåerna till de uppsatta målen, samhällskostnader på 113 miljoner kronor. Om man bara ser till personer under 65 år, är kostnaderna mer än dubbelt så stora (279 miljoner).

Det råder en stor samstämmighet om att medicinering är viktigt och om vi verkligen ska lyckas med detta måste vårdcentralerna få möjlighet att betala för medicineringen. Idag är det olika i olika regioner, medan läkemedelskostnader betalas centralt i vissa fall hamnar kostnaden för läkemedel direkt på vårdcentralerna i andra. I de regioner vårdcentralerna får stå för notan är det många vårdcentraler som inte har råd att bekosta dyra läkemedel utan att samtidigt dra ner på annan verksamhet, vilket förstås inte är önskvärt.

Varken läkaren eller patienten ska acceptera att man inte når sina mål för diabetesbehandlingen och därför löper risk att drabbas av svåra följdsjukdomar och komplikationer.

Når vi målen kan vi också nå nollvisionen.

Margareta Hellgren,
Docent i allmänmedicin, forskare på Skaraborgsinstitutet och på institutionen för samhällsmedicin och folkhälsa vid Göteborgs universitet

september 8, 2021/av chefredaktor

Primärvårdspatient förr och nu

Artiklar, Chefredaktören

Förr:

Skrikande sattes jag på min storasysters pakethållare. Jag skrek hela vägen fram till provinsialläkarens hus i Saltsjöbaden, sydost om Stockholm. Vad som hände där kommer jag inte ihåg. Men jag fick en krater på låret och fick inte bada den sommaren. Tuberkulosvaccinationen ska ges intrakutant – kanske hade inte vår provinsialläkare rätta tekniken, och det var nog inte heller så lätt med dåtida utrustning och en skrikande unge.

Sedan var det de nästan årliga öroninflammationerna. Fotografierna visar mig och min lillebror med fetvadd över öronen fasthållna med sinnrikt lindad elastisk binda. Det är inte säkert att provinsialläkaren kontaktades – antingen fick trumhinnan spontanspricka, eller så reste vi med tåget till öronläkaren i stan som punkterade.

Kikhostan – hur gammal kan jag ha varit? Penicillinet hade just kommit och skulle ges i intramuskulära injektioner. Apoteket Gripen på Götgatan i Stockholm skickade ut receptbelagda mediciner med tåget, och man fick hämta dem i skjutlådan på biljettexpeditionen. Distriktssköterskan kom hem. Hon satte de stora sprutorna i våra skinkor. En gång tappade hon en av de dyrbara ampullerna i golvet. Hon fick koka om sprutan, men lämnade oss (min lillebror och mig) med spetsen kvar i skinkan. Där fick vi ligga och vänta tills steriliseringen var över … Att pc inte biter på bordetella pertussis visste ingen.

Mässlingen, veckorna innan mina storasyskon tog studenten, var egenvård – vi fick inga komplikationer. Vi kom på fötterna precis till studentfesten. De nya kläderna som mor inhandlat utan att jag var med kunde jag inte använda när jag återfått min normalvikt.

Nu:

Lyckligtvis behöver jag inte mycket kontakt med primärvården. De yngre kollegor jag träffat har varit mycket bra, lyssnat, kommit med just de förslag jag väntat mig. Jag brukar inleda med att tala om mitt yrke – det känns mer renhårigt.

Den första vårdcentralen jag som pensionär listade mig på hade tagits över av kollegor under ”tvångsprivatiseringen” på 2000-talet. De tröttnade och sålde till ett riskbolag. Den var fortfarande välfungerande, med god kontinuitet. Men riskbolaget skulle ha ut sin vinst och sålde en gång till. För att nästa riskbolag inte skulle gå med underskott krävde ägarna att personalen jobbade mer ”effektivt”. Mina kollegor vägrade – alla läkare och nästan alla sjuksköterskor sade upp sig. Jag ser att mottagningen åter sålts. Äntligen tycks den ha fått de flesta läkartjänsterna fyllda.

Min ”nya” vårdcentral har områdesansvar för hemsjukvården där jag bor. Den jobbar i gamla lokaler men verkar fungera väl ändå, av mina grannars kommentarer att döma. Det får bli min vårdcentral resten av livet!

Killarna då?

Många timmar tillbringas framför datorn. Facebookgruppen, Stöttepelarens hemsida, pressmeddelanden och inte minst de wikipediaartiklar som nu börjar ta form – bland annat om medicinsk åldersbedömning. Dagligen kommer frågor, mer eller mindre desperata, från hjälpare och ungdomar. För de ”lyckliga” med uppehållstillstånd för studier är det dags att söka förlängning. Det är mycket byråkrati att vara del av det svenska samhället! För dem som inte får bli det är situationen svår och valen omöjliga. Papperslös i Sverige? I Paris? I Kabul?

I somras stod jag på Mynttorget vid riksdagshuset framför ett stort antal barnfamiljer som lever i limbo – Afghanistan tar inte emot dem, men de får inte uppehållstillstånd. ”Jag borde inte behöva stå här” inledde jag. Det kändes så fel – barnen skulle varit på badstranden, jag i hammocken.

Häromveckan var jag i Paris. Det var egendomligt att vara där i ett annat ärende än turism. Inte ens kunde jag göra min vanliga klättring upp i tornet i Notre Dame …

I stället vandrade jag runt på stan med tre unga män i tjugoårsåldern. Tre av de tusentals ”svenska afghaner” som nu finns i Paris. ”Mina” killar har alla turen att ha blivit ”normala”, dvs. deras fingeravtryck återfanns inte i Dublinregistret. Det ger dem möjligheten att söka asyl, och chansen att de får (tillfälligt) uppehållstillstånd i Frankrike är ganska stor. De har fått flytta från tälten i smutsen på gatan till stora tält på fotbollsplaner eller budgethotell utanför Paris.

Alla längtar de tillbaka till Sverige – det ”jättebästa” landet!

Författare: Ingrid Eckerman, chefredaktör chefredaktor@sfam.se

januari 18, 2020/av chefredaktor

Chefredaktörens rader: Att vara chefredaktör eller kvinnlig forskare

Artiklar, Chefredaktören

Tillverkandet av AllmänMedicin sker enligt sin egen cykel. Jag glömmer helt bort att jag har ett uppdrag. Så närmar sig manusstopp. Paniken börjar växa – får jag in material? Blir det någon tidning över huvud taget? Det droppar in. Jag börjar läsa, föreslår förändringar, skickar tillbaka. Är författaren hemma? Ser hen mailet? Paniken växer. Hur ska jag hinna med allt detta på några veckor, tillsammans med alla andra uppdrag jag tagit på mig?

Så plötsligt faller det på plats. Jag har fått tillräckligt mycket material, jag har fått tillbaka reviderade versioner, omslaget är klart. Hurra! Det blir en tidning! Axlarna sjunker, lättnadskänslan är stark.

Sedan glömmer jag att jag har ett uppdrag. Så närmar sig manusstopp …

Så här räknar jag med att ha det fram till våren 2022. Då har jag fyllt 80 år, och då anser jag att det är dags för mig att sluta som chefredaktör. Någon yngre, gärna i pensioneringsåldern som klarar sådana här svängande cykler, är välkommen att ta över. Någon som har lite yngre kontakter än vad jag har. Du är välkommen att prya i redaktionen!

Förutom att det är ganska roligt behöver jag pengarna. De senaste åren har utgifterna vuxit. Dels betalar jag min indiska familj en ganska stor summa pengar varje månad till mina ”barnbarns” studier – och det lär jag få hålla på med länge. Sedan är det de här nya bonusbarnbarnen – de ensamkommande afghanska ungdomarna. En har bott hela sommaren på Paris gator men har nu fått flytta in i ett boende – han hade tur och blev ”normal”, dvs. hans fingeravtryck återfanns inte i Dublinregistret. En annan bor kvar i Sverige, papperslös – vilket slöseri på en sådan begåvning! Än så länge ingen ”egen” i Kabul, men där, liksom på Sveriges gator, finns många som behöver ekonomiskt stöd. Barnfamiljerna som just nu sittstrejkar på Norra Bantorget har fått sina bidrag minskade.

Statistik och epidemiologi är svårt

På sidan 26 i AllmänMedicin 3-2019 presenteras Minna Johanssons avhandling där screening av bukaortaaneurysm ifrågasätts. Läser man diskussionen i Läkartidningen framgår det hur svår forskning är som bygger på statistik och epidemiologi.

Man vill gärna tro att Socialstyrelsen anlitar den högsta vetenskapliga kompetensen även inom statistik och epidemiologi. Att så inte är fallet visar både Minnas och hennes kollegors kritik, liksom kritiken av de medicinska åldersbedömningarna (se Wikipedia: Medicinsk åldersbedömning). I båda fallen har man, på grund av bristande kompetens, presenterat slutsatser som kan vara felaktiga.

#utantystnadsplikt var de kvinnliga läkarnas metoo-rörelse. Att kvinnliga forskare är mer utsatta än manliga har vi hört tidigare. Ett exempel är min kursare, den numera erkända forskaren och professorn Kerstin Uvnäs Moberg, som lyfte fram betydelsen av ”amningshormonet” oxytocin. Minna har dessutom fel specialitet: allmänmedicin.

Tyvärr finns det fortfarande anledning för kvinnliga läkare att bli medlemmar i KLF, Kvinnliga läkares förening. Jag tror att läkare med utländsk härkomst skulle behöva en liknande förening – eller åtminstone en facebookgrupp.

Nummer 1-2020 av AllmänMedicin har temat ”Ny som läkare i Sverige”. Välkommen med dina egna erfarenheter, eller med reflektioner över vårt mottagande av nya kollegor!

Ingrid Eckerman, chefredaktör
chefredaktor@sfam.se

november 5, 2019/av chefredaktor

Ledare: Uppmuntran och initiativ ger primärvården en bättre framtid

Artiklar, Ledare

Från SFAM:s framtidsseminarium i Almedalen 2019.

När jag skriver detta har jag varit ordförande för SFAM i ett par månader. Jag vill börja med att tacka er alla för förtroendet och även tacka för allt stöd och all uppmuntran jag fått. Det värmer!

Beröm och uppmuntran på arbetsplatsen är viktigt. Min erfarenhet är att vi tenderar att vara så fokuserade på vårt eget att vi glömmer bort att peppa varandra. Jag är inget undantag men försöker påminna mig så ofta jag kan. Att i en tung och stressig vardag kunna visa uppskattning och berömma varandra tror jag är en av nycklarna till trivsel på arbetsplatsen och välfungerande primärvård.

Som SFAM-ordförande försöker jag bidra till detta bland annat genom att sprida goda exempel. Vissa exempel känner många till såsom Christer Anderssons Bergsjön, Åke Åkessons Hemsjukhuset, Peter Berggrens Storumans hälsocentral och Sanna Althinis 80/20 på Gotland. Många andra fina exempel är inte lika kända. Låt oss tillsammans identifiera och sprida dessa! Och den som gör bra insatser ska vara stolt över det och berätta för oss andra utan att rädas Jante.

Det finns så många allmänläkare i Sverige som bidragit med så många goda idéer. Inte minst inom SFAM finns det otaliga personer som, till stor del ideellt, gör berömvärda insatser i det tysta. Dels vill jag nämna min styrelse som har välkomnat mig med öppna armar och dels alla lokalföreningar, råd och nätverk. Sen har vi denna fina tidning som sköts av Ingrid Eckerman, hemsidan som Karin Lindhagen förtjänstfullt tar hand om och den allmänmedicinska kämpen Ulf Måwe som outtröttligt fortsätter, bland annat med sitt fortbildningsprojekt. Och då har jag bara nämnt några.

SFAM är en förening som vi kan vara stolta över och där vi ska fortsätta att uppmärksamma och uppmuntra alla dessa idéer, initiativ och personer. Och ni som har idéer och frågor, hör gärna av er till oss i styrelsen angående både stort och smått. Alla uppslag och tankar är av intresse.

Ovan nämnda personer är huvudsakligen rutinerade rävar. Jag själv har mindre rutin vilket har både för- och nackdelar. Nu behöver primärvården även yngre kollegor som kliver fram och vill engagera sig som chefer, som forskare, i SFAM-arbete, i styrgrupper, som politiker eller på annat sätt. Det finns inget facit på hur man ska gå till väga utan det är bara att ta för sig.

De senaste månaderna har varit hektiska för mig med mycket att sätta mig in i och många nya intryck. Starten som ordförande blev lite turbulent eftersom den vårdcentral i centrala Stockholm jag har jobbat på i nio år inte beviljade mig tjänstledigt på 40 procent för att vara SFAM-ordförande. Det kom som en trist överraskning då jag alltid trivts och känt mig trygg på denna vårdcentral som alltid har varit välfungerande med nöjda patienter och bra kollegor.

Om detta är ett generellt problem är det dåligt för svensk primärvård. Kollegor som tar på sig uppdrag för att förbättra allmänmedicinen måste självklart få allt stöd som går. För mig ledde det till att jag sade upp mig och nu har jag istället börjat på Tensta vårdcentral i Stockholm. En vårdcentral med andra sorters utmaningar än en vårdcentral i centrala Stockholm, både socioekonomiska, språkliga och vad gäller sjukdomspanoramat. Det kommer att bli spännande, utmanande och nyttigt för mig både som läkare och människa.

Vad vill jag då uppnå som ordförande?

Prio ett är att enträget och målmedvetet fortsätta arbetet för en ordentlig primärvårdsreform som ger oss rimliga arbetsvillkor och därmed en bättre arbetsmiljö. Utan bra grundförutsättningar för oss och för framtida kollegor spelar andra insatser mindre roll.

Prio två är att på olika sätt försöka förmedla att vi har världens bästa jobb så att yngre kollegor väljer allmänmedicin. Det är naturligtvis något vi alla måste kämpa för även om det är en fin balansgång. Att å ena sidan problematisera kring en underfinansierad primärvård där kollegor bränner ut sig samtidigt som vi, när det funkar, har ett fantastiskt jobb. Sen vill jag göra det jag kan för att stimulera forskning, möjliggöra kompetensutveckling och arbeta med att sprida goda idéer. Dessa frågor är inte mindre viktiga men de blir mycket enklare att driva med bra grundförutsättningar och kollegor som vill arbeta inom primärvården.

Magnus Isacson
Ordförande
magnus.isacson@sfam.se

oktober 22, 2019/av chefredaktor

Recension: Två unga killar – tre böcker

Artiklar, Recension

Ali Zardadi. Ängeln och sparven. Texter av en ensam ungdom på flykt. Catoblepas förlag 2017. 49 s. ISBN 9789188183101
Muhammad J Muhammadi. Ska vi dansa? Book on demand 2018. 62 s. ISBN 9789176996874
Muhammad J Muhammadi. Jag står inte ut men jag slutar aldrig kämpa! Books on demand 2019. 85 s. ISBN 9789177856948

Framför mig har jag tre små böcker som representerar mitt nya liv, det som började hösten 2015. Böckerna berättar om kapaciteten hos ungdomarna som ville börja nya liv i Sverige. Den kapacitet som vi inte vill behålla i Sverige.

De små böckerna är skrivna av två ungdomar som på exceptionellt kort tid lärt sig att behärska det svenska språket. Att läsa dem i tidsordning ger en insikt i hur fort språket utvecklas hos unga människor.

Ali Zardadi kom till Sverige i februari 2016. Till vintern började han lägga in små texter i facebookgruppen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! Till nästa vår hade han samlat texterna i en bok, Ängeln och sparven.

Boken består av en serie korta berättelser. De handlar om saknaden efter mamma, om glädjen att få börja svenska skolan, om resan med svenska språket, om ”sparven” som fick hjälp av den svenska ”ängeln”, om väntan på besked, om mardrömmarna. Författaren skriver ”Det är en bok som skrevs om när drömmar går sönder, när tårar rinner, när hjärtat skadas …”

Språket är lätt svenska, och han har fått hjälp med stavning och grammatik. Den ger en bra bild av hur det kan vara som ensamkommande flykting, och lämpar sig utmärkt att ta med som present i stället för blommor. Den kan också användas i svenskundervisning.

Ali Zardadi fick utmärkelsen ”Ungt kurage” från Raoul Wallenberg-akademin 2018. Han avslutar nu andra året på vård- och omsorgslinjen, samtidigt som han arbetar för Röda korset. Framtiden är fortfarande osäker – uppehållstillståndet är tillfälligt.

Muhammad Juma Muhammadi är författare till de två andra böckerna. Ingen fick läsa texterna innan böckerna trycktes.

I den första boken, ”Ska vi dansa?”, beskriver han hur han växte upp i Pakistan i en traditionell familj med en snäll mamma och en våldsam far. Han har alltid känt sig annorlunda, ”som en oval i en fyrkant”. När han som 15-åring vägrade giftermål blev han utslängd ur hemmet. Dans i kvinnokläder och sexuella tjänster till män med makt fick honom att överleva – han blev ”bacha bazi”, danspojke. När hans ”kollega” mördas av en polis flyr han.

I den andra boken beskriver han hur familjens liv präglas av att de är hazarer, med sneda ögon. I korta berättelser talar han om sitt sökande efter sin identitet, och hur glad han blev när han fann det svenska ordet ”hen”. Genom texten lyser ångesten för att tvingas till Afghanistan. ”Jag vill hellre dö som människan hen i Sverige än att dö som gay och våldtagen i Afghanistan.”

Han blev bestört när han insåg likheterna mellan hur hazarer och samer hanterats. ”Allt det jag flytt ifrån fanns plötsligt framför min näsa. Vid en närmare efterforskning blev likheterna mer och mer klara som en molnfri sommarhimmel i Augusti.”

Så beskriver han sin väg in i det svenska samhället, i den lilla byn Nordanåker i Dalarna. Med sin nya farmor och farfar, med hunden Tia och ”Sverigemyggorna”, med pinsamheterna i omklädningsrummen och sin väg till utbildad simlärare.

Hans sätt att reflektera och att behandla språket är unikt. Han avslutar med vitsippan som stadigt växte fram i bröstet på honom, men som tillintetgjordes och ersattes med skräck.

Denna bok, med sina reflektioner över olikhet, identitet och etnicitet, borde passa utmärkt som diskussionsbok i skolor och läsecirklar. Personal inom sjukvård, socialtjänst och skola får en bra introduktion till vad en del av våra nya svenskar varit med om.

Muhammad har fått flyktingorganisationen FARR:s ungdomsstipendium. Han har fått sina tre avslag men är inne i en ny process. Han fortsätter att vänta och leva med mardrömmarna.

Komplettering augusti 2019: Muhammad fick utmärkelsen Ungt kurage från Raoul Wallenberg Academy.

Författare Ingrid Eckerman chefredaktor@sfam.se

augusti 29, 2019/av chefredaktor

Chefredaktören: Ett hållbart system för primärvård?

Artiklar, Chefredaktören

1980 startade vi Ektorps vårdcentral i Nacka. Då gjorde jag en bild av patientcentrerad vård, med patienten i mitten och alla olika vårdgivare runt omkring. Det var svår allmänläkarbrist, och vi jobbade med LEON (lägsta effektiva omhändertagandenivå) och samverkan med kommunen.

Sedan kom husläkaridén, direktkontakt med egen läkare. Det fungerade när antalet läkare per invånare ökade. Så kom 90-talskrisen och fokus flyttades till besparingar och new public management. Kringpersonal skars bort och läkarna fick mer administrativa uppgifter.

En accelererande brist på specialister uppstod då ST-tjänster inte tillsattes. Samtidigt skulle tillgängligheten öka – utan att beslutsfattarna reflekterade över vilka patientgrupper som skulle få bättre tillgänglighet till vad.

På Vårdarenan fick vi exempel på välfungerande primärvård som utvecklas i takt med nygamla behov: Borgholm, Storuman, Norrtälje. Samtidigt kommer signaler om att systemet är i kaos och ibland nära kollaps.

Vårdcentralen i Åmål har så stora brister att VGR säger upp avtalet med omedelbar verkan. 12 000 invånare står utan vårdcentral. VGR har nyligen sagt upp kontraktet med Östra Göteborg på grund av felvaccineringar och privata omskärelser.

Säröledens familjeläkare i norra Halland hotades av stängning då Region Halland krävde att de gick över till VAS, ett svårmanövrerat journalsystem som regionen planerar att lämna. Här saknas regionens förståelse för att fungerande vårdcentraler måste värnas.

Björkhagens vårdcentral i Stockholm såldes två gånger till vårdbolag. För att få ut vinst blev läkarna tillsagda att öka andelen korta besök, där pengarna finns i Stockholm. År 2015 slutade alla läkarna och många sjuksköterskor. Vårdcentralen börjar komma på fötter men konkurrensen om läkarna är stor. Nu säljs den en tredje gång.

År 2013 lade Praktikertjänst ner vårdcentralen Navet i Varberg som stod helt utan läkare. Våren 2018 varnades för att Kåge-Morö backe hälsocentral i Skellefteå skulle stå helt utan läkare till sommaren – inte ens hyrläkare gick att få tag på.

Vi har länge hört Robert Svartholm ropa om vad som händer i Norrbotten där läkarbristen märktes först. Politikerna där är osedvanligt olyhörda trots att de inte är ovetande om situationen. För folket på vårdgolvet är det uppenbart att personalbristen medför risker för patienterna, men det vill politikerna inte se.

Nu har IVO har skrivit en läsvärd tillsynsrapport om bristerna i Region Norrbottens systematiska patientsäkerhetsarbete. Kritiken är svidande. Bristerna hänförs till läkar- och sjuksköterskevakanser, och ansvaret läggs helt hos regionledningen. ”Det är Regionens ansvar att vidta de åtgärder som behövs och ge hälsocentralerna de förutsättningar som krävs för att kunna ge en god vård.”

I skrivelsen kritiserar man hälsocentralernas arbetssätt. Det är sjukvårdens ansvar att patienterna följs upp. Vid all förskrivning av läkemedel, också per telefon och vid förlängning av recept, ska en fullständig lämplighetsbedömning göras och planering för uppföljning ske. Förförskrivning, dvs. att sjuksköterska fyller i receptmodulen och läkaren signerar, bör förbjudas av regionen.

Nu önskar jag att alla Norrbottens allmänläkare gör rätt. Kallar in patienterna för samtal i stället för att slentrianmässigt förlänga recept. Kollar i journalerna vilka patienter med kroniska sjukdomar som ska kallas in för uppföljning. Skulle man vinna på detta – eller skulle systemet kollapsa?

Situationen är ett misslyckande för landstingen. Allmänläkarnas ålderspyramid har haft formen av en trådrulle. Men snart är det övre skiktet borta ur verksamheten, och det återstår en allt tunnare pelare med en lite bredare del längst ner. Ju smalare pelaren blir, desto smalare blir bottenskivan – för det behövs handledare för att utbilda nya specialister.

I dagarna går Västerbottens politiker ut och meddelar att de drar in tidigare aviserade satsningar på primärvården, trots att det är inom specialistvården som underskottet dragit iväg. Pengar måste sparas. Men hur sparar man långsiktigt pengar genom att inte satsa på primärvården?

Författare: Ingrid Eckerman, chefredaktör chefredaktor@sfam.se

juni 29, 2019/av chefredaktor

Ledare: Allvarligt samtal med socialministern

Artiklar, Ledare

Läs mer

juni 18, 2019/av chefredaktor

Två unga killar – tre böcker

Artiklar, Recension

Recension i AllmänMedicin 2-2019. Författare Ingrid Eckerman chefredaktor@sfam.se.