I en förstärkt primärvård och nära vård blir den allmänmedicinska forskningen än viktigare.
Vi har stora problem med bristande infrastruktur för allmänläkare som vill kombinera en klinisk tjänst med en forskartjänst, och endast omkring en procent av de medicinska professorerna är specialister i allmänmedicin. Våra kliniska riktlinjer baseras i regel på forskning från ett mer selekterat patienturval, där man tittat på enskilda diagnoser och enskilda behandlingar och inte på hela människan.
Primärvårdens patienter har oftast flera sjukdomar eller diagnoser samtidigt, en del av dem har uppnått mycket hög ålder och får därmed fler biverkningar av läkemedelsbehandling, och många patienter uppvisar symtom som allmänläkaren inte kan sätta en klar diagnos på – symtom som ibland går över av sig självt.
För att få en primärvård av hög kvalitet är det helt nödvändigt att satsa mer på forskning på primärvårdens patienter. Multicenterstudier behövs i högre omfattning och detta kräver ekonomiska resurser och organisatorisk struktur.
För att arbeta med forskningsfrågorna startade SFAM och DLF arbetsgruppen SAFU, Samling för Allmänmedicinsk forskning och Utbildning. Mer om deras arbete kan du läsa på sidan XX (3830).
Egentligen är det mer rättvisande att tala om primärvårdsforskning istället för allmänmedicinsk forskning. Begreppet primärvårdsforskning innefattar att man forskar på hela primärvårdens patienter och innehåll, och att alla vårdprofessioner – inte bara allmänläkarna – måste involveras i teambaserad forskning. Det krävs en balans mellan forskning ”på golvet” och dubbelblindade randomiserade studier.
Överdiagnostik, överbehandling och onödig medikalisering av människor är högaktuella frågor som hittills har diskuterats mer på den internationella arenan än i Sverige. Här har allmänläkarna och andra vårdprofessioner i primärvården en mycket viktig roll, då vi ofta ser effekterna av överdriven utredning och behandling hos våra patienter. Allmänläkarna tillsammans med några få andra specialiteter är de som är mest vana att ta aktiva beslut om att avstå utredning, samt att avstå eller avsluta behandling när den bedöms skada patienten mer än nyttan den ger.
I augusti har konferenserna Too Much Medicine i Helsingfors och Preventing Overdiagnosis i Köpenhamn genomförts. Samtidigt har allmänläkaren Minna Johansson disputerat om nytta och risker med screening av bukaortaaneurysm hos män. Hennes forskning har rönt uppmärksamhet då den publicerats i The Lancet och kärlkirurger har haft starka åsikter om de risker som Minna lyft fram med screeningprogrammet. SFAM är mycket stolta över att Minna har tagit på sig ordförandeposten för Rådet för hållbar diagnostik och behandling. Detta är SFAMs yngsta expertråd som glädjande nog startades förra året.
Remissen för det andra delbetänkandet för God och nära vård ligger nu ute. I delbetänkandet finns skrivningar om hur primärvårdens forskning behöver stärkas. Styrelsen har skickat ut remissen till lokalföreningarna för synpunkter.
Sist men inte minst behöver vi gång på gång lyfta fram betydelsen av kontinuitet i patient-läkarrelationen. Hur mycket påverkar graden av kontinuitet vårt utfall i medicinska resultat, kostnader och patientens psykosomatiska mående? Enligt en undersökning kan kontinuitet mellan patient och läkare göra att patienten lever fyra år längre! Denna typ av siffror är oerhört viktiga att lyfta fram till sjukvårdsledning och politiker för att belysa att en väl utbyggd primärvård måste komma till skott.
Den enskilt viktigaste beståndsdelen i hälso- och sjukvården är mötet mellan patienten och läkaren. Jag menar att en lättillgänglig fast läkare till alla invånare är det bästa receptet för att öka patientsäkerheten, minska sjukvårdskostnader och minimera både över- och underdiagnostik.
Hanna Åsberg
Ordförande
Ledare i AllmänMedicin 3-2018