Skrikande sattes jag p\u00e5\nmin storasysters paketh\u00e5llare. Jag skrek hela v\u00e4gen fram till\nprovinsiall\u00e4karens hus i Saltsj\u00f6baden, sydost om Stockholm. Vad som h\u00e4nde d\u00e4r\nkommer jag inte ih\u00e5g. Men jag fick en krater p\u00e5 l\u00e5ret och fick inte bada den\nsommaren. Tuberkulosvaccinationen ska ges intrakutant \u2013 kanske hade inte v\u00e5r\nprovinsiall\u00e4kare r\u00e4tta tekniken, och det var nog inte heller s\u00e5 l\u00e4tt med d\u00e5tida\nutrustning och en skrikande unge.<\/p>\n\n\n\n
Sedan var det de n\u00e4stan\n\u00e5rliga \u00f6roninflammationerna. Fotografierna visar mig och min lillebror med\nfetvadd \u00f6ver \u00f6ronen fasth\u00e5llna med sinnrikt lindad elastisk binda. Det \u00e4r inte\ns\u00e4kert att provinsiall\u00e4karen kontaktades \u2013 antingen fick trumhinnan\nspontanspricka, eller s\u00e5 reste vi med t\u00e5get till \u00f6ronl\u00e4karen i stan som\npunkterade.<\/p>\n\n\n\n
Kikhostan \u2013 hur gammal\nkan jag ha varit? Penicillinet hade just kommit och skulle ges i intramuskul\u00e4ra\ninjektioner. Apoteket Gripen p\u00e5 G\u00f6tgatan i Stockholm skickade ut receptbelagda\nmediciner med t\u00e5get, och man fick h\u00e4mta dem i skjutl\u00e5dan p\u00e5\nbiljettexpeditionen. Distriktssk\u00f6terskan kom hem. Hon satte de stora sprutorna\ni v\u00e5ra skinkor. En g\u00e5ng tappade hon en av de dyrbara ampullerna i golvet. Hon\nfick koka om sprutan, men l\u00e4mnade oss (min lillebror och mig) med spetsen kvar\ni skinkan. D\u00e4r fick vi ligga och v\u00e4nta tills steriliseringen var \u00f6ver \u2026 Att pc\ninte biter p\u00e5 bordetella pertussis visste ingen.<\/p>\n\n\n\n
M\u00e4sslingen, veckorna\ninnan mina storasyskon tog studenten, var egenv\u00e5rd \u2013 vi fick inga\nkomplikationer. Vi kom p\u00e5 f\u00f6tterna precis till studentfesten. De nya kl\u00e4derna\nsom mor inhandlat utan att jag var med kunde jag inte anv\u00e4nda n\u00e4r jag \u00e5terf\u00e5tt\nmin normalvikt.<\/p>\n\n\n\n
Lyckligtvis beh\u00f6ver jag\ninte mycket kontakt med prim\u00e4rv\u00e5rden. De yngre kollegor jag tr\u00e4ffat har varit\nmycket bra, lyssnat, kommit med just de f\u00f6rslag jag v\u00e4ntat mig. Jag brukar\ninleda med att tala om mitt yrke \u2013 det k\u00e4nns mer renh\u00e5rigt. <\/p>\n\n\n\n
Den f\u00f6rsta v\u00e5rdcentralen\njag som pension\u00e4r listade mig p\u00e5 hade tagits \u00f6ver av kollegor under\n\u201dtv\u00e5ngsprivatiseringen\u201d p\u00e5 2000-talet. De tr\u00f6ttnade och s\u00e5lde till ett\nriskbolag. Den var fortfarande v\u00e4lfungerande, med god kontinuitet. Men\nriskbolaget skulle ha ut sin vinst och s\u00e5lde en g\u00e5ng till. F\u00f6r att n\u00e4sta\nriskbolag inte skulle g\u00e5 med underskott kr\u00e4vde \u00e4garna att personalen jobbade\nmer \u201deffektivt\u201d. Mina kollegor v\u00e4grade \u2013 alla l\u00e4kare och n\u00e4stan alla\nsjuksk\u00f6terskor sade upp sig. Jag ser att mottagningen \u00e5ter s\u00e5lts. \u00c4ntligen\ntycks den ha f\u00e5tt de flesta l\u00e4kartj\u00e4nsterna fyllda. <\/p>\n\n\n\n
Min \u201dnya\u201d v\u00e5rdcentral har omr\u00e5desansvar f\u00f6r hemsjukv\u00e5rden d\u00e4r jag bor. Den jobbar i gamla lokaler men verkar fungera v\u00e4l \u00e4nd\u00e5, av mina grannars kommentarer att d\u00f6ma. Det f\u00e5r bli min v\u00e5rdcentral resten av livet!<\/p>\n\n\n\n
M\u00e5nga timmar tillbringas framf\u00f6r\ndatorn. Facebookgruppen, St\u00f6ttepelarens hemsida, pressmeddelanden och inte\nminst de wikipediaartiklar som nu b\u00f6rjar ta form \u2013 bland annat om medicinsk\n\u00e5ldersbed\u00f6mning. Dagligen kommer fr\u00e5gor, mer eller mindre desperata, fr\u00e5n\nhj\u00e4lpare och ungdomar. F\u00f6r de \u201dlyckliga\u201d med uppeh\u00e5llstillst\u00e5nd f\u00f6r studier \u00e4r\ndet dags att s\u00f6ka f\u00f6rl\u00e4ngning. Det \u00e4r mycket byr\u00e5krati att vara del av det\nsvenska samh\u00e4llet! F\u00f6r dem som inte f\u00e5r bli det \u00e4r situationen sv\u00e5r och valen\nom\u00f6jliga. Pappersl\u00f6s i Sverige? I Paris? I Kabul?<\/p>\n\n\n\n
I somras stod jag p\u00e5\nMynttorget vid riksdagshuset framf\u00f6r ett stort antal barnfamiljer som lever i\nlimbo \u2013 Afghanistan tar inte emot dem, men de f\u00e5r inte uppeh\u00e5llstillst\u00e5nd. \u201dJag\nborde inte beh\u00f6va st\u00e5 h\u00e4r\u201d inledde jag. Det k\u00e4ndes s\u00e5 fel \u2013 barnen skulle varit\np\u00e5 badstranden, jag i hammocken. <\/p>\n\n\n\n
H\u00e4romveckan var jag i\nParis. Det var egendomligt att vara d\u00e4r i ett annat \u00e4rende \u00e4n turism. Inte ens\nkunde jag g\u00f6ra min vanliga kl\u00e4ttring upp i tornet i Notre Dame \u2026<\/p>\n\n\n\n
I st\u00e4llet vandrade jag\nrunt p\u00e5 stan med tre unga m\u00e4n i tjugo\u00e5rs\u00e5ldern. Tre av de tusentals \u201dsvenska\nafghaner\u201d som nu finns i Paris. \u201dMina\u201d killar har alla turen att ha blivit\n\u201dnormala\u201d, dvs. deras fingeravtryck \u00e5terfanns inte i Dublinregistret. Det ger\ndem m\u00f6jligheten att s\u00f6ka asyl, och chansen att de f\u00e5r (tillf\u00e4lligt) uppeh\u00e5llstillst\u00e5nd\ni Frankrike \u00e4r ganska stor. De har f\u00e5tt flytta fr\u00e5n t\u00e4lten i smutsen p\u00e5 gatan\ntill stora t\u00e4lt p\u00e5 fotbollsplaner eller budgethotell utanf\u00f6r Paris.<\/p>\n\n\n\n
Alla l\u00e4ngtar de tillbaka till Sverige \u2013 det \u201dj\u00e4tteb\u00e4sta\u201d landet! <\/p>\n\n\n\n
F\u00f6rfattare: Ingrid Eckerman, chefredakt\u00f6r chefredaktor@sfam.se<\/em><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" F\u00f6rr: Skrikande sattes jag p\u00e5 min storasysters paketh\u00e5llare. Jag skrek hela v\u00e4gen fram till provinsiall\u00e4karens hus i Saltsj\u00f6baden, sydost om Stockholm. Vad som h\u00e4nde d\u00e4r kommer jag inte ih\u00e5g. Men jag fick en krater p\u00e5 l\u00e5ret och fick inte bada den sommaren. Tuberkulosvaccinationen ska ges intrakutant \u2013 kanske hade inte v\u00e5r provinsiall\u00e4kare r\u00e4tta tekniken, och […]<\/p>\n","protected":false},"author":6,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[37,56],"tags":[],"jetpack_featured_media_url":"","_links":{"self":[{"href":"https:\/\/sfam.se\/tidskriften\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/11453"}],"collection":[{"href":"https:\/\/sfam.se\/tidskriften\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/sfam.se\/tidskriften\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/sfam.se\/tidskriften\/wp-json\/wp\/v2\/users\/6"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/sfam.se\/tidskriften\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=11453"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/sfam.se\/tidskriften\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/11453\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":11456,"href":"https:\/\/sfam.se\/tidskriften\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/11453\/revisions\/11456"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/sfam.se\/tidskriften\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=11453"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/sfam.se\/tidskriften\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=11453"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/sfam.se\/tidskriften\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=11453"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}