← Tillbaka

Recertifiering i allmänmedicin – svenska erfarenheter (ASK)

12 januari 2013 av AllmänMedicin

Artikel publicerad i AllmänMedicin 1-2013. - ASK (Allmänläkarens självvärdering i kollegial dialog) är inspirerat av den norska recertifieringsmodellen men bygger på modernare pedagogik med den enskilda läkarens egna professionella ansvar för sin fortbildning och med glädjen och lusten som drivkraft.

Författare: Robert Svartholm, Boden. Nätverksansvarig.  polarull.svartholm@telia.com 

Den svenska modellen med stora vårdcentraler, centrala ”vårdgivare” och primärvårdschefer utan professionell kunskap gör det svårt att värdera allmänläkarens kompetens. Det traditionella värderingsinstrumentet är ofta tydligt: ”Om du lovar att inte stanna kvar för länge och ta ansvar, så får du bättre betalt” – vilket gynnar stafettläkarmodellen och missgynnar specialistkompetens och kontinuitet.

SFAM har sedan länge agerat i motsatt riktning och försökt inspirera till recertifiering som ett eget professionellt ansvar. ASK-konceptet har tagits fram och testats under flera år. ASK (Allmänläkarens självvärdering i kollegial dialog) är inspirerat av den norska recertifieringsmodellen men bygger på modernare pedagogik med den enskilda läkarens egna professionella ansvar för sin fortbildning och med glädjen och lusten som drivkraft. ”Det ska vara roligt att fortbilda sig – på sina egna villkor och efter de egna behoven”. I Norge medför recertifiering en högre ersättning till läkaren och är således en tydlig morot att fortbilda sig. I vår verklighet är det mer ett problem att få tillräcklig fortbildning, varför förhållandena inte är jämförbara.

En tydlig inspirationskälla till ASK har varit den frivilliga specialistexamen, som visat sig vara mindre passande för erfarna allmänläkare. Det har inte varit lyckat att efter flera års eget arbete efter uppnådd specialistkompetens genomgå examen. Modellen har alltså anpassats utifrån den erfarenheten.

ASK består av ett nätverk av erfarna allmänläkare, som träffats regelbundet 1-2 gånger per år och i seminarieform utvecklat och genomfört en recertifiering. Fler och fler deltagare har anslutit sig, men utvecklingen har stått stilla sedan ett par år.

Med en specialistutbildning (ST) på minst fem år har nätverket bedömt det lämpligt med en recertifieringsperiod på sju år. Tyvärr har upprepad recertifiering efter sju år ännu ej genomförts på något strukturerat sätt. Att genomgå själva recertifieringen tar ca ett år och har genomförts genom deltagandet i minst två seminarier, med ”hemarbete” dessemellan med stöd av en ”ASK-mentor”. Under seminarierna presenterar man sin kompetens och sina resultat samt utvecklar i kollegial dialog själva processen. Nya moment testas och utvecklas. Vilka moment och metoder som konkret ska användas beslutas i samråd mellan deltagare, mentor och seminariedeltagare. När man i samråd med sin ”mentor” anser sig recertifierad redovisas detta på seminariet och diplom utfärdas.

För att bli recertifierad krävs alltså att man är yrkesverksam, vilket redovisas i enportfölj som består av tjänstgöringsintyg och en sammanställning över genomgångna utbildningar de senaste sju åren, vilka kommenteras och värderas i dialog med mentor. Vad saknas för att upprätthålla kompetensen på sikt, vad behöver utvecklas vidare?

Obligatoriska inslag är medsittning och video, som i kombination med envårdcentralsdag är kärnan i ASK. Videoinspelning möjliggör detaljerad analys och fördjupade diskussioner med flera kollegor, vilket utförts på olika sätt. Mentorns besök och deltagande under en dag på vårdcentralen ger utrymme för reflexioner och utveckling av fler aspekter än bara själva konsultationen. Ibland har deltagarna använt ”Triangelrevision” som modell för att bredda underlaget ytterligare.

En metod som använts för kliniskt lärande har döpts till PLADASK, PraxisLärandeAllmänläkare Diskuterar Allmänmedicinska Strategier utifrån Konkreta fall. Läs Inge Carlssons artikel i detta nummer. Några deltagare har använt metoden i sina FQ-grupper och redovisat resultaten under ASK-seminarierna.

Teoretiska kunskaper och utveckling kräver att allmänläkaren läser och skriver. Flera modeller för att redovisa detta har använts. Vilka kunskapskällor använder jag som läkare? Hur följer jag den professionella debatten? Vilka böcker finns i min (virtuella?) bokhylla? Vad har jag själv skrivit, rapporterat, sammanställt?

Att sammanställa detta, kritiskt granska urval och värde i kollegial dialog skärper den professionella utvecklingen och blir inte bara en bakåtriktad passiv kvalitetssäkring utan en grund för positiv framtida kompetensutveckling. Att själv skriva en uppsats, en text i enlighet med specialistexamens regelverk har varit obligatoriskt, även om omfattningen på texten ibland avvikit från traditionen.

Det skriftliga provet i SFAM:s specialistexamen har ingått som ett utvecklande inslag, och hanterats på olika sätt. Man har kunnat välja att skriva provet på klassiskt sätt, att hantera frågorna i seminarieform eller att delta i konstruerandet eller rättandet av provet.

Det viktigaste instrumentet för en allmänläkare är den egna personen. För att stimulera till personlig utveckling och ”trimma” detta instrument har bl.a. använtsreflekterade dagbok, de tio viktigaste händelserna i mitt (professionella) liv ochpatientenkäter (t.ex. EUROPEP).

Utifrån deltagarnas egna intressen har de regelbundna seminarierna utformats där ovanstående moment redovisats, diskuterats och utvecklats. Efter att ha deltagit i ett par seminarier har ASK-deltagaren i samråd med sin mentor skapat en fortbildningsprofil inför fortbildningsplaneringen de kommande sju åren, och därigenom blivit ”godkänd” eller recertifierad. Förloppet medför att ingen blir underkänd, men det har tar olika lång tid innan deltagarna blivit recertifierade. Eftersom inga poäng sätts finns ingen absolut gräns för ”godkänd” utan det är snarare lusten att fortsätta i ASK som förlängt proceduren. Den professionella rollen och lusten att delta i utvecklingen har förstärkts för deltagarna.