← Tillbaka

Recension: Att leva med sin osäkerhet

23 januari 2014 av AllmänMedicin

Clinical Uncertainty in Primary Care. The Challenge of Collaborative Engagement. Sommers, Lucia Siegel; Launer, John (Eds.) Springer 2013, XIV, 306 p. 41 illus., 18 illus. in color. ISBN: 978-1-4614-6811-0.

Recension publicerad i AllmänMedicin 1-2014.

Jag lyssnar intensivt på patienten som sitter framför mig. Jag försöker att bilda mig en uppfattning om hennes oro, hennes tankar kring de symptom hon bär. Min kliniska undersökning är snabb och inte särskilt ingående, men enligt min bedömning adekvat. Jag låter patienten besöka vårt laboratorium innan vi sitter ner och tillsammans försöker planera för en fortsättning. Kanske innebär detta att vi till viss del stödjer oss på erfarenhet och har jag tur till viss del av några studier som jag inte kan namnet på. Mitt mål i dag blir, som ofta när man inte riktigt vet vad man skall göra, att jag och patienten kommer att fortsätta att följas åt en tid. Kanske gick patienten, och en känsla av att någon inte var riktigt nöjd sitter kvar innanför den vita blusen. Patientens förhoppning på ett exakt prov som kunde ge svaret, inte bara svaret utan det enda svaret, som patienten hoppats på, uteblev. Jag tänker att jag får ta med mig fallet till mina kollegor och se vad de tycker på tisdagens läkarmöte.

Är det någon som känner igen sig?

En ny bok “Clinical Uncertainty in primary care” har skrivits om ett av de mest svåra och ständigt närvarande ämnena inom modern medicin, osäkerheten i och kring klinisk praxis. Osäkerheten kring alla de problem vi möter, kring alla de beslut vi tar och inte minst osäkerheten kring den kunskap vi dagligen använder oss av. Osäkerhet påverkar konsekvent de flesta situationer i primärvårdsarbetet. Det handlar om hur man upplever sig själv och bedömer sin egen förmåga, hur vi skapar meningsfulla relationer till medarbetare och patienter.

Denna bok handlar framförallt om hur man med olika metoder som beskrivs i boken kan bearbeta de situationer då vi inte riktigt vet hur vi skall eller bör göra. Någonstans handlar boken om metoder som vill öka vår arbetsglädje och få oss att må bättre och bli bättre som läkare. Bokens syfte, enligt författarna, är att adressera osäkerheten och framförallt öka intresset för kollegial samverkan i sitt arbete kring osäkerhet.

Bokens ursprung är författarens medverkan i “Practice Inquiry” som är en San Fransisco-baserad gruppverksamhet. Gruppverksamheten syftar till att förbättra klinikers förmåga och kliniska omdöme genom att i kollegiala grupper arbeta och diskutera osäkra fall tillsammans. Arbetet var influerat av Balint-grupper som startade i England på 50-talet och deras efterföljareframförallt i Kanada och Norden.

Till en början skickade författarna ut frågeformulär till intresserade, personer de kände eller personer som publicerat artiklar inom ämnet. Det skulle vara små grupper som gemensamt och regelbundet använde sina egna patientfall som grund för diskussioner kring osäkerhet i kliniska situationer. Svaren kom och det visade sig att diskussioner kring patienter och kliniska situationer till stor del har bytts ut mot diskussioner kring guidelines, administrativa eller ekonomiska frågor. Patientdiskussioner verkar också oftare äga rum i korridorer och över en kopp kaffe snarare än regelbundet och organiserat. I USA i motsats till Storbritannien och Norden finns heller inte tradition av att ha längre diskussioner kring kliniska fall inom primärvård trots att det ofta arbetar många läkaretillsammans i små kliniker.

Så långt så gott.

Detta är inte dagens lättaste ämne att avhandla. Boken börjarmycket bra. Vi får en god introduktion av ämnet. Man försöker definiera osäkerhet, dess orsaker och taxonomi. Sen följer kapitel om osäkerhet kring metoder som vi grundar vår vetenskap på, därefter hur man som tutor/elev kan tänka kring osäkerhet i en lärandesituation. Härefter huvuddelen av boken som är beskrivningar av metoder där man arbetar med osäkerhet: Balintgrupper, PBSGL (Practice Based Small-group Learning från Kanada och Skottland), Narrative-Based Supervision (från Storbritannien), Practice Inquiry (USA) och från Sverige fallbaserat lärande i form av FQ-grupper. Man får en kort historik och därefter en ingående genomgång av metoderna och hur arbetet i grupperna går till. Vi får också ett kapitel om forskning kring balintverksamhet. Av tretton kapitel ägnas nio åt att beskriva de olika metoderna.

Hur bra är då denna bok? Ämnet är väldigt intressant. Min utgångspunkt är att jag är helt okunnig inom ämnet med enda erfarenhet som deltagare i en Balint-grupp under min AT. Jag måste erkänna att jag fort tappar fokus när de olika gruppmetoderna beskrivs. Texten är tät och på relativt svår engelska. Boken upplever jag är mer skriven för en redan insatt skara, där gör den sig säkerligen mer rättvisa. Priset kring 1300 kronor är också väl tilltaget om man har som mål att sprida ett budskap. För budskapet att arbeta med sin osäkerhet bör spridas och någonstans i mig har boken sått ett frö som handlar om hur viktigt det är att vi öppnar våra mottagningsrum, att vi pratar om det som är svårt, att vi diskuterar våra ständiga möten med den osäkerhet vi arbetar med. Och tänk om vi då kan bli lite klokare eller må lite bättre på vägen – det låter väl inte så dåligt?

Författare Jonas Hamfors  jonas.hamfors@skane.se