← Tillbaka

Listningstak en förutsättning för lyckad primärvårdsreform

9 mars 2018 av AllmänMedicin

Ledare publicerad i AllmänMedicin 1-2018.

Författare: Hanna Åsberg hanna.asberg@sfam.se  

Under våren kommer regeringens utredning ”God och nära vård” att gå in i en ny och viktig fas. Utredningen som leds av Anna Nergårdh har hittills ägnat sig åt insamlande av information och nu blir det dags att skriva delbetänkande nummer två som ska vara klart i juni.

Begreppet ”nära vård” är svårdefinierat och utredningen belyser en rad aspekter av vad som behöver förändras i nuvarande sjukvårdssystem för att vi ska ha en hållbar sjukvård för morgondagen. Det mest avgörande för en lyckad primärvårdsreform är att få ett fungerande listningstak. Allmänläkaren ska ha personligt ansvar över sina listade patienter och listans storlek måste vara rimlig i förhållande till åtagandet. Alla patienter bör ha rätt att välja en fast läkarkontakt.

Här krävs en övergångslösning eftersom vi i dagsläget lider brist på specialister i allmänmedicin i hela landet. En sådan övergångslösning bör innebära att en del patienter får lista sig på en läkare verksam i primärvård som inte är specialist i allmänmedicin under en period – tills primärvården har bemannat sig med fler specialister i allmänmedicin. Ett sådant system kommer att bli tydligare och enklare att hantera än dagens system som innebär dålig kontinuitet och dolda prioriteringar bland patienter.

Det finns exempel på ”gröna öar” runt om i Sverige. Vi bör utgå från dessa goda exempel och titta på hur den modellen kan vidareutvecklas och vilka slags förutsättningar från beställarorganisationen som dessa vårdcentraler behöver för att fungera riktigt väl i morgondagens primärvård.

Ett glädjande och inspirerande exempel kunde vi läsa om i Läkartidningen nr 3-2018, där Åke Åkesson, verksamhetschef för Borgholms hälsocentral (tillika styrelseledamot i SFAM), berättar om hur man lyckats skapa ett välfungerande vårdteam runt patienten och en god och attraktiv arbetsmiljö för allmänläkare. Listan är 1 000 patienter per läkare och varje läkare ansvarar för ca 20 hemsjukvårdspatienter. Man arbetar med det så kallade Hemsjukhuset, alltså att genom snabb möjlighet till hembesök och bra samarbete mellan primärvård, hemtjänst och ambulanssjukvård motverka onödiga inläggningar på länssjukhuset. Vilken dröm att få arbeta på det sättet, tänker jag! Och så skönt för en äldre människa att kunna få trygg vård i hemmet istället för att åka 11 mil till sjukhuset.

För att ställa om primärvården behövs tillskott av tröskelpengar under en övergångsperiod, och på sikt behövs en omfördelning av pengar så att primärvården totalt sett får en större andel av sjukvårdsbudgeten. Detaljstyrningen som sker bland annat i form av ersättningssystemens utformning måste upphöra. Vårdprofessionen måste i högre utsträckning kunna utforma egna arbetssätt som passar befolkningen i lokalområdet.

Även med en lyckad primärvårdsreform är det nödvändigt att politiken och sjukvården, i samråd med befolkningen, diskuterar prioriteringar. Befolkningen blir allt äldre med fler kroniska sjukdomar, och vi får en tekniskt mer avancerad hälso- och sjukvård, där resurserna – även med en väl utbyggd primärvård – inte kan räcka hur långt som helst. Annika Strandhäll, socialminister, har en viktig poäng här som de flesta politiker hittills har duckat för i debatten. Se intervjun med Annika Strandhäll på sidan x.

Digitalisering måste implementeras med ett ordnat införande på vårdcentralerna och utvärderas systematiskt. Tillgängligheten måste öka. Ett exempel är patienten som ringer till sin vårdcentral för en akut åkomma och får vänta flera timmar i TeleQ. När vederbörande till slut blir uppringd kl. 16 så är läkartiderna slut för dagen och hen uppmanas ringa åter nästa morgon kl. 7.30 för att boka en akuttid. I värsta fall är läkartiderna slut även dag 2. De här patienterna träffar jag ofta på husläkarjouren kväll 2 (ibland via en omväg hos KRY). Varför gör vi det så krångligt för våra patienter att boka en läkartid?