← Tillbaka

Ledare: Komplexa patientmöten kräver komplex fortbildning

15 december 2017 av AllmänMedicin

Ledare publicerad i AllmänMedicin 4-2017.

Författare: Hanna Åsberg hanna.asberg@sfam.se

Allmänmedicin som specialitet utmärker sig särskilt för den komplexitet som finns i mötet mellan patient och läkare, där det finns en rad andra faktorer som har stor betydelse för utfallet av vården förutom rena medicinska fakta.

I en långvarig relation mellan en patient och en läkare blir dessa faktorer extra tydliga. Det är också här i kontinuiteten i den långvariga relationen som vården blir särskilt trygg för patientens del, och kostnadseffektiv för samhällets del. Ju längre vi kommer i vår allmänmedicinska läkarkarriär, desto mer vana blir vi att hantera osäkerhet i patientmötet. Vi arbetar med intuition, vilken i sin tur bygger på dold kunskap och en bank av erfarenheter som vi samlat på oss i tusentals patientmöten.

För att utveckla vår allmänmedicinska kompetens är fortbildning nödvändigt. Traditionellt sett tänker många på kurs eller konferens när de hör ordet ”fortbildning”. Fortbildning kan dock innefatta en rad andra aktiviteter. SFAM har nyligen antagit ett policydokument med nya riktlinjer för principer för fortbildning. En förenklad version finns på sidan X och den fullständiga versionen av policydokumentet finns att hämta på www.sfam.se.

Som nämns i Henry Egidius artikel på sidan X så har kurs och konferens begränsad betydelse i fortbildningen. För allmänläkare är den kollegiala dialogen särskilt viktig. Den kan bedrivas på olika sätt men där exempelvis FQ-grupper eller regelbundna läkarmöten med diskussion om patientfall är vanligt.

Vi vill gärna kunna mäta utfallet av fortbildningen, men det gör sig inte så lätt i ett ämnesfält som redan från början har så hög grad av komplexitet. Därför är det extra intressant att Annika Andén har studerat resultaten i en FQ-grupp. Saknar din vårdcentral kollegial dialog? Prata med din chef och dina kolleger om hur ni kan få till det.

Under en vecka i september anordnade dr Ulf Måwe med stöd av SFAM en workshop i fortbildning på ön Skopelos i Grekland. Deltagarna bereddes möjlighet att utveckla och fördjupa sina egna idéer om hur deras fortbildningsprojekt kan utvecklas. Jag som ordförande fick också inspiration till några konkreta utbildnings- och fortbildningsfrågor, till exempel att SFAM bör stödja en ny kurs i OMT (ortopedisk manuell terapi) för ST-läkare.

För att fortbildningen ska fungera så måste det finnas tid. I en hårt pressad verksamhet där våra ekonomiska ersättningssystem premierar antalet patientbesök, antal listade patienter, och diagnoskoder, blir det lätt så att fortbildningen får stå tillbaka. Läkarförbundet har gjort en undersökning som visat att under perioden 2007-2015 minskade den genomsnittliga tiden för extern fortbildning för Läkarförbundets medlemmar från 8,7 till 6 dagar per år. Dessa siffror omfattar alltså alla specialiteter och inte enbart allmänmedicin.

Allmänläkare på vårdcentraler hade i genomsnitt mindre än en timmes intern fortbildning i veckan och var sjätte läkare hade ingen fortbildning alls. Det är därför glädjande att Läkarförbundet i sin nya fortbildningspolicy vill att läkares fortbildning ska regleras i föreskrift.

I SFAM:s nya riktlinjer för fortbildning anges att intern fortbildning för allmänläkare bör utgöra minst tio procent av arbetstiden och för extern fortbildning bör det avsättas minst tio dagar per år. Kostnaderna för fortbildning ska betraktas som en del av sjukvårdens investerings- och driftskostnader, den ska granskas externt och för den enskilda läkaren ska det finnas en personlig fortbildningsplan.

Efter att ha tittat på den norska modellen med CPD-poäng försökte SFAM bygga ett liknande poängsystem för ett par år sedan. Bakgrunden var bland annat att det då talades om en reglering på nationell nivå av fortbildning med hjälp av poängsystem efter Yrkeskvalifikationsdirektivet (EU-direktiv). Någon sådan reglering kom dock inte till stånd. När SFAM prövade poängsystemet visade det sig dels att råden ifrågasatte registrering av poäng som inte efterfrågades av myndigheterna, dels att intresset bland medlemmarna var lågt. Styrelsen har därför beslutat att inte vidareutveckla poängsystemet. Om fortbildningen kan regleras i föreskrift nu så har vi kommit en bra bit på vägen för att stärka allmänläkares möjligheter till fortbildning.