← Tillbaka

Ledare: Genusfrågorna är extra komplexa inom området medicin

1 juni 2018 av AllmänMedicin

Ledare i AllmänMedicin 2-2018.

Författare: Hanna Åsberg hanna.asberg@sfam.se 

Detta nummer av AllmänMedicin har genusfrågor som tema. Genusfrågorna har många aspekter och genomsyrar alla samhällsområden och vetenskaper. Det som gör dem extra komplexa (och intressanta tänker jag) inom just medicin som vetenskap, är att de sociala och biologiska faktorerna samverkar på ett så tydligt sätt.

En undersökning har visat att kvinnor får sämre hjärtinfarktsvård än män. Men vi vet också att atypiska symtom på hjärtinfarkt är vanligare hos kvinnor än hos män. Och då kommer nästa fråga: varför är det den manliga patienten som räknas som skolboksexemplet och kvinnans symtom som atypiska? Jag har inte läst de senaste versionerna av fyisologi- och patologiböckerna, men så beskrevs det i alla fall i kurslitteraturen för drygt 10 år sedan då jag läste min läkarutbildning.

Till detta måste vi sedan lägga kunskap om våra kliniska metoders effekter och träffsäkerhet på kvinnliga respektive manliga patienter, och anpassa vår utredningsgång därefter. Ett arbetsprov har ju till exempel lägre sensitivitet för ansträngningsutlöst ischemi hos en kvinna jämfört med en man.

Den här veckan när jag skriver denna ledare går jag en kurs i äldrepsykiatri. Idag tittade vi på statistik över suicidfrekvensen i befolkningen, uppdelat på kvinnor och män samt inom olika ålderskategorier. Männen använder i högre utsträckning våldsammare metoder än kvinnor och männen är överrepresenterade för fullbordade suicid. Siffrorna för männen ökar dessutom med stigande ålder. Kursledaren ansåg att detta är i högsta grad en genusfråga och det håller jag med om till fullo. Det finns många sjukdomar/diagnoser/besvär som har lägre status och som det forskas betydligt mindre på än hjärtinfarktsvården eller cancervården, och där genus antagligen spelar en minst lika stor eller större roll. Vi får inte glömma att genusbias kan drabba båda könen negativt. Ibland är det männen som är de stora förlorarna.

Transpersoner som önskar byta kön, men ännu inte har gjort det, har mycket hög risk för suicid. Om det finns problem med att sjukvården inte är jämställd mellan manliga och kvinnliga patienter, hur ser det då ut för transpersoner och icke-binära personer? Vilket bemötande får dessa patienter och får de lika hög kvalitet på vården som andra patienter? Vilka fysiologiska aspekter blir viktiga att ta med i den medicinska bedömningen av patientens tillstånd när patienten har bytt kön? Här tycks behovet av god forskning om möjligt än större.

Sist men inte minst så handlar genusfrågorna givetvis om läkaren. Där är vi många kolleger, både kvinnliga och manliga, som kan vittna om personliga erfarenheter av ojämställdhet på arbetsplatsen. Det finns exempelvis undersökningar gjorda lokalt på arbetsplatser som visar att olika typer av patienter med olika vårdtyngd bokas på kvinnliga respektive manliga läkare. Till sakens natur landar det mest inom den fackliga sfären, dit SFAM inte hör, men icke desto mindre präglas hela vårt arbete av relationen mellan patienten och läkaren. Därför måste genusaspekter i den relationen också studeras utifrån bemötande, patientsäkerhet och sjukvårdens kvalitet.