← Tillbaka

Framtidens vårdcentral enligt Anders Ekholm

11 mars 2018 av AllmänMedicin

Ett referat som inte fick plats i AllmänMedicin 1-2018.

Författare: Ingrid Eckerman chefredaktor@sfam.se 

Anders Ekholm har arbetat på Finansdepartementet, Arbetsmarknadsdepartementet och Utbildningsdepartementet. Som analyschef på Socialdepartementet undersökte han Sveriges framtida behov av vård och omsorg. Sedan 2013 är han vice VD vid Institutet för Framtidsstudier.

“Framtidens vårdcentral” 7-8 december 2017 anordnades av det finska eventföretaget Professio.

Moderator var Rita Fernholm, ordförande i SFAM-Q (SFAM:s kvalitets- och patientsäkerhetsråd). Hon inledde med att kontinuitet bidrar till resilience, förmåga att motstå störningar. Så visade hon en film om hur en person inte medför förändringar. Inte heller två. Men när tre personer är aktiva kan fler hänga på utan att göra bort sig – i det här fallet dansa på gräset.

Jag var där för att lyssna på den för oss så kontroversielle Anders Ekholm. I rapporten Empati och high tech, Socialdepartementet 2012, tas allmänläkarnas insatser över dels av it-systemen, dels av mentorer som kan hänvisa patienten direkt till rätt specialistläkare.

I en intervju i AllmänMedicin 2-2013 sade han om år 2050 att ”den största mängden rutinsjukvård sköts av personer hemma med hjälp av hemdiagnostik och expertsystem”. Endast en liten del ska träffa läkare. Han har stort förtroende för it-systemens möjligheter att ställa diagnos och förmå patienten till rätt behandling.

Den här dagen utgick han från rapporten ”Bortom IT – om hälsa i en digital tid” från 2016. Man kan skönja en insikt om inte bara vårdens utan också patientens komplexitet.

Koordinationen mellan vårdaktörer och brukare anser han är för komplex för att kunna skötas manuellt. Vi har ingen förmåga att tänka på komplexa system.

Att köpa it-system är nödvändigt men inte tillräckligt. Utveckling och potential kommer först då vi använder data för lärande och utveckling. Vi behöver nya data, som ”social physics” och användardata. Då kan vi hantera välmående och meningsfullhet.

Sara Riggare är en yngre forskare med Parkinsons sjukdom. Hon träffar sin läkare en gång om året, och däremellan titrerar hon sin behandling själv. Med henne som exempel talade han om ”den legitimerade patienten” som informerar sjukvårdspersonalen på ”omvända vårdmöten”, förskriver sina egna hjälpmedel och är handledare till medpatienter.

Han talar om ”industrialiserbara” åkommor hos friska, komplicerade och komplexa patienter. Så tänker han sig att vi klassificerar diagnoser och patienter i enkla, komplicerade och komplexa, och att flödet styrs utifrån detta.

”Framtidens vårdcentral” beskriver han sålunda:

  • Klassificering av patienter
  • Beslutsstöd
  • Lägsta effektiva omhändertagandenivå
  • Legitimerade patienter och anhöriga
  • Patientansvarig läkare och sjuksköterska för kanske 2 % av patienterna – ett ändamålsenligt jouravtal behövs
  • Kanske 6 000 – 7 000 patienter per läkare/sjuksköterska
  • Kontrolltorn – virtual wards
  • Geografiskt områdesansvar – valfrihet för dem som önskar är antagligen inget problem
  • Fundera på flöden
  • Hemprovtagning/distanssjukvård

Mina reflektioner

Vi som primärvårdspersonal hanterar komplexa system hela tiden, nämligen patienten. Informell klassificering av patienter sker med den individuella kunskapen om patienten som grund. Häri ingår patientens förmåga att ta ansvar för sin egen sjukdom. ”Klassificeringen” kan variera beroende på patientens aktuella tillstånd och behov. Det är bland annat att välja akuttid/icke akuttid, antal 10-minuters moduler, prioritering av kontinuitet eller ej.

Vi har alltid varit beroende av patientens information. Det är t.ex. bara patienten som vet vilka läkemedel hen tar, och på vilket sätt – inklusive receptfria läkemedel och naturläkemedel. För patienter med nedsatt autonomi är informationen från närstående nödvändig.

Lägsta effektiva omhändertagande (LEON) har varit en nödvändighet på grund av bristen på primärvård i allmänhet och allmänläkare i synnerhet. Att distriktssköterskorna tar prover i hemmet är ingen nyhet. Distansvården via brev och telefon kompletteras på flera håll med digitala vårdmöten.

Återinfört geografiskt områdesansvar, även för omsorgen och specialistvården, skulle underlätta kommunikationerna och samarbetet.

Visst finns det mycket som kan utvecklas och förbättras med hjälp av lämpliga it-system. Framför allt tänker jag mig att patienten äger ett journalsystem där relevanta fakta från andra instanser förs in, liksom patientens egna uppgifter. Härifrån kan data skickas till en vårdgivares journalsystem.