← Tillbaka

Debatt: Ett oslagbart team

12 mars 2015 av AllmänMedicin

Artikeln publicerad i AllmänMedicin 1-2015. - Det har funnits tider då detta Team var självklart. De behövde inte ifrågasättas. Möjligen fördjupas, förbättras, förstärkas.

Författare: Inge Carlsson, Tåbelunds vårdcentral, Eslöv; Examinator SFAM Inge.karin@telia.com

Har vi redan glömt Teamet?

Det har funnits tider då detta Team var självklart. De behövde inte ifrågasättas. Möjligen fördjupas, förbättras, förstärkas.

Jag talar om den basala sjukvårdens, den primära vårdens, arbetslag. Dess ryggrad var allmänläkaren, dess stödstruktur sköterskan eller undersköterskan.

Denna grundstomme i vården tycks på väg ut. Jag ser det vid besök runtom i landet. Och i denna reträtt tumlar nu allmänläkarna frustrerade runt medan sköterskorna, lika vilsna, tappat sin stödjande funktion och letar alternativa sätt att jobba, system att hantera trycket, egna karriärvägar.

Nu vill jag säga något om tidigare erfarenheter kring team. Jag är medveten om att en skönmålning kan misstänkas. Det funktionella teamet kunde, till exempel, på sina håll hotas av auktoritära och/eller inkompetenta befattningshavare som satt där orubbliga och oavsättliga.

Men vad hade det goda teamet? Jo, det hade den personliga vårdens adelsmärke: personkännedomen.  Antingen läkaren hade en lista eller ett områdesansvar så fanns en grupp (oftast för stor) människor som inte bara läkaren till slut kände väl – men även sköterskan.

Man hade lite olika ingångar till denna patientkännedom. T ex kunde sköterskans lokalkännedom inspirera doktorn – och dennes medicinska perspektiv ökade sköterskans insikter.

Man jobbade nära varandra.  Problemen bollades, delegerades, följdes upp. Sköterskan hjälpte till hålla ordning i tidsboken, visste vad doktorn tålde, vad som inte orkades med.  Blev rätt duktig på att trixa. Blev van och komfortabel att ta eget ansvar. Höll koll på patienterna och, om inget annat att fixa, ett småprat som stärkte allianserna.

Patienterna ringde. De hade ansikten. Även sköterskan hade ansikte.  Relationen var konkret. Hur löser vi ryggsmärtan?  Många gånger fann patient och sköterska den utväg som så mycket lättare hittas när man känner varandra. Annars fick doktor inkopplas. Tillsammans blev man kreativa.

En och en annan liten enhet i landet känner fortfarande igen detta arbetssätt! De får ofta priser och höga poäng av sina patienter. Rapportera, vi behöver höra!

Nu är de flesta mottagningar stora. Läkarna: om de finns på plats ofta många personer, flertalet deltida. Sköterskorna: sällan som förr hopvuxna med mottagningen. Sammantaget: en skock vårdarbetare med varsina agendor. Patienterna som ringer är anonyma. Sköterskan frågar doktorn till råds. Ingen känner patienten. En blind ska leda en blind.

Jämför denna ineffektivitet och felbeslutsrisk med arbetslaget som säkerställt personkännedom, kontinuitet och samarbetsglädje. Och får beslutskraft.

Läkarna behöver rätt sorts avlastning. Det är en nära sköterska med vilken kunskaperna om patienterna delas. Även sköterskan är allmänmedicinskt inriktad, begriper innebörden. Får en självständig kompetens utvecklad att hantera delegerade uppgifter. Har koll på dagens post och tidboken, sorterar, kontaktar.

Detta enkla koncept är på väg ut? Men på min arbetsplats ska vi nu försöka hitta de småskaliga fördelarna med teambildning i den storskaliga enheten.  Någon som har lyckats härmed? Här börjar vi nu med att koppla läkare och sköterska samman i informella team.

Jag är rätt övertygad om att dessa små funktionella arbetslag på basen av doktorns lista är en nödvändig hjälp och profylax mot det som förr kallades ”utarbetad”. Ett begrepp som sällan behövde användas och därmed ej heller omskrivas till olika diagnoser.

Jag ser också nu att sköterskekollektivet mångenstädes drar på ett håll och en försvagad läkargrupp åt ett annat – eller kanske hellre: drar inte alls, kraften utrunnen. Också ett argument att konkretisera samverkan på mottagningen, dra åt samma håll, kraftfullt.

Kom inte och säg att vi inte kan lära arbetsglädje och effektivitet av historien.