← Tillbaka

Chefredaktören: Att lära sig

16 december 2017 av AllmänMedicin

Chefredaktörens rader i AllmänMedicin 4-2017.

Författare: Ingrid Eckerman chefredaktor@sfam.se 

En tillfrågad författare svarade: ”Jag är inte en skrivande person”. Jag är en skrivande, men inte läsande person.

Hur gör jag för att förstå helheten? Jag strävar efter att koppla ihop olika faktorer till någon sorts abstrakt helhetsbild. Det ger mig en förståelse snarare än en kunskap. Inte så praktiskt användbart när man ska vara vetenskaplig – det blir svårt med referenserna.

En test för länge sedan visade att jag lär mig framför allt genom att höra, vilket är nära kopplat till känslor, men också genom att härma. Hörsel och härmning använder man vid gehörsspel, t.ex. när man spelar folkmusik på fiol. ”Genom att göra” fick låga poäng, och ”genom scheman och diagram” nästintill inga – då fick jag förståelse för mina svårigheter med kemi och ackordslära.

Att lyssna på en bra talare skapar snurr i min hjärna. När associationer och det hörda hakar i varandra uppstår någon sorts tredimensionell bild. När det gäller fakta vill jag hellre läsa för att ha möjligheten att skumma och välja.

Läser man mer i detta nummer av AllmänMedicin så förstår man att vikten av kollegiala möten och att dessa läggs in i mottagningens struktur.

Vi brukade ha en läkare och en sjuksköterska som kunde mer om diabetes. Vid diabetesronden en gång per månad meddelade de nya rön, och vi fick tillfälle att ventilera knepiga patienter. Kunskapsutvecklande! Däremot tror jag inte på ”diabetesmottagning”. När eldsjälen försvinner så försvinner också kompetensen.

Skrivandet är ett sätt att få ordning på snurret i skallen. Det ska struktureras ner, om inte alltid i scheman och diagram så i avgränsade stycken och rubriker. Här blir det balansgång mellan å ena sidan det distanserade och analyserande, å andra sidan känslor som rättmätig harm, ofta å andras vägnar.

När jag har skrivit och strukturerat så har jag också förstått innehållet. Det har gått från hjärnan till hjärtat. Samma sak gäller när jag läst och redigerat och åter läst och redigerat en text. Sedan sitter den i mitt hjärta.

Skriver jag något som berör om flyktingar är det en utmaning att hitta fram till en text som förmedlar fakta, samtidigt som den ska beröra känslomässigt. Om texten indirekt vänder sig till näthatare måste möjligheten att rycka ut och feltolka en beståndsdel minimeras. Det gäller att hålla kylig distans, att inte yttra sig kränkande utan i stället föregå med gott exempel.

När detta skrivs håller jag på att planera för en manifestation den 25 november – två år efter det att den tillfälliga asyllagen presenterades. Allt fler ungdomar ställs utan försörjning efter sina tre avslag. Allt fler blir papperslösa. Protesterna från deras stödpersoner ökar. Hårda diskussioner pågår inom regeringen. Vad ska det leda till? Migrationsverket har möjlighet att bedöma att Afghanistan är ett för farligt land att utvisa till. Kommer det att ske? Eller kommer vi att ha uppåt 10 000 pojkar på gatorna eller gömda? Som kommer att behöva ”vård som inte kan anstå”?