← Tillbaka

Att möta lidande människor utan att gå under

20 juni 2018 av AllmänMedicin

Isdal, Per. Medkänslans pris. Gothia fortbildning 2017. 280 s. ISBN 978-91-7741-051-5. Recension i AllmänMedicin 2-2018.

 Författare Meta Wiborgh mwiborgh@gmail.com

Jag läser boken Medkänslans Pris av Per Isdal tillsammans med Ali Karimi, som jag varit god man för sedan han kom som ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Nu, två och ett halvt år senare, går han första året på Vård och Omsorgslinjen på gymnasiet i Luleå.

Boken skildrar hur författaren under en lång rad av år strävar med sitt krävande arbete. Och hur han så småningom märker hur arbetet har förändrat honom som människa.

Per Isdal beskriver den sekundärtraumatisering som kan drabba alla som regelbundet möter människor som lider. De andra människornas smärta sätter sig i våra kroppar. Men han menar också att om man är medveten om vad arbetet kan göra med en, så kan man se till att skaffa sig sätt att motverka traumatiseringen.

Isdals utgångspunkt är en speciell arbetssituation som psykoterapeut för män som idkar eller har idkat våld mot kvinnor och/eller barn. De flesta av oss som arbetar inom vården har ett mer omväxlande arbete och detta uppfattar jag som något som i sig är en del i en pågående självläkningsprocess. Jag kan inte nog betona den glädje mötet med en för mig välkänd patient kan innebära och hur vi gemensamt kan relatera till vår gemenssamma historia.

Ali och jag hade som utgångspunkt författarens fråga:

”Varför reagerar vi i vårdsektorn på det vi arbetar med? Reaktioner som kan bli en belastning? Orsaken är rätt och slätt att vi är bra människor. Vi är medkännande människor som möter hemska realiteter och mänskligt lidande och smärta. Vi är inte psykopater eller maskiner. Det viktigaste är att vi hanterar reaktionerna med erkännande och öppenhet. 

  • Erkännande: Se på reaktionerna som en slags yrkesrisk. Då blir det lättare att normalisera reaktioner och efterverkningar i arbetet. Det vi förstår och accepterar är lättare att leva med och lättare att ta tag i.
  • Öppenhet: Bryt isoleringen. Bryt med det tabu och den skam och isolering som våra arbetsområden präglas av. Alltför många vårdare kämpar med sina reaktioner i ensamhet. Tala med andra om det som händer med dig, vad du tänker och vad du känner. När jag ställer frågor om hur vi hanterar vår situation tar jag med såväl arbetsgivare/ledare som kollegor och vårdaren själv.”

Ali skrev till mig: ”Jag förstod lite om hur en vårdarbetare känner sig efter jobbet eller på jobbet då jag läste i boken. Jag tycker man tar med sig mycket hem från jobbet. Jag menar man går hem och är ensam hemma, då kommer tankarna från jobbet. Jag tycker det är svårt att jobba inom vård och omsorg.”

Per Isdal lämnar en i grunden optimistisk syn på att vara vårdarbetare men betonar starkt att man behöver ha strategier för hur man kan bryta sig ur det som han beskriver som det emotionella kraftfält som uppstår mellan vårdare och patient/klient och som påverkar oss på alla plan. Han har konkreta förslag hur vi kan jobba med det. Mycket av det kan vi känna igen från hur vi har arbetat med t.ex. Balintgrupper eller andra kollegiala grupper där man har givit utrymme för kollegor att reagera över svåra känslor. Per Isdal talar om ”lägerbål” som en strukturerad form av kollegial grupp som påminner mycket om de videogrupper som många av oss prövat.

Jag vill verkligen varmt rekommendera Medkänslans pris till läsning. Ali och jag kommer fortsätta ha den som i handbok i vårt alldeles egna arbete med att klara av att bli en del i den svenska vårdapparaten.